En intressant artikel om karies och eventuella kopplingar till fluorider i tabletter, dricksvatten med mera publicerades 1986 av Mark Diesendorf. Han gick då igenom flera vetenskapliga artiklar, som mätte kariesfrekvensen hos barn från 1950-talet och framåt. Nedgången av karies kom innan fluorider introducerades i tablettform, vatten eller tandkräm. Han anser därför att andra orsaker finns som förklarar minskad kariesfrekvens.
Det Diesendorf tar upp i sin artikel är att kariesfrekvensen minskade under 1950-, 1960- och 1970-talen även i områden med låg fluorhalt Han hänvisar till 20 studier som gjordes och publicerades under dessa årtionden och där resultaten visar att andra faktorer haft betydelse för nedgången i kariesfrekvens.
Han redovisar också i sin artikel till undersökningar som gjorts i områden med hög fluorhalt och där forskarna felaktigt kopplat minskning av karies till det fluoridhaltiga vattnet. Bland annat hänvisar han till en studie i Brisbane (Dental health survey 1954 and 1977). Man skilde mellan barn som tog fluoridtabletter dagligen, orgelbundet eller inte alls. I hela gruppen fann man 50 procent minskad karies sedan 1954, det vill säga under en 23-årsperiod.
I gruppen som inte tog fluor-tabletter var minskningen av karies 40 procent och därför anser Diesendorf att man inte kan dra slutsatsen att det var fluor-tabletterna som orsakade kariesminskningen utan att det var någonting annat i samhället.
En annan studie som nämns i artikeln är från Sidney i Australien. I den konstaterades att barn med god tandstatus ökade från 3,8 procent 1961 till 20,2 procent 1967 och 28 procent 1972. Forskarna skrev felaktigt i rapporten att det sannolikt var fluoridtabletter och fluoridering av dricksvatten som var orsaken till att tandhälsan förbättrades. I själva verket var det först 1968 som man tillsatte fluorider till vattnet i Sidney och 1967 kom den första fluorid-tandkräm till Australien. Det var knappast fluorider som förbättrade tandhälsan mellan 1961 och 1967.
Diesendorf hänvisar också till ens studie gjord i Gloucestershire i England i ett område med låg naturligt fluoridhalt i vattnet. Där karies hos barn minskade radikalt innan fluorid-tandkräm introducerades på bred front. Detsamma som gällde för Sidney.
Av en studie i Nederländerna framgår att kariesfrekvensen minskat med 50 procent mellan 1970 och 1980. Förbättringarna var oberoende av om barnen genomgått skolans tandhälsoprogram, om de använda fluorid-tandkräm eller fluortabletter. Forskarnas slutsats var att andra faktorer än fluorider påverkade kariesutvecklingen.
En annan studie från Auckland i Nya Zeeland jämfördes fluoriderade områden med icke fluoriderade och forskarna jämförde också olika socialgrupper. Slutsatsen även i den studien vara att ingen koppling kunde ses mellan förbättrad tandhälsa och fluoridering av vatten. Däremot fanns starka kopplingar till vilken socialgrupp man tillhörde.
Diesendorf drar slutsatsen att fluorid i tandkräm möjligen kan ha viss påverkan, men att det i huvudsak är andra faktorer som orsakat den förbättrade tandhälsan sedan 1950-talet. Det handlar bland annat om kosten, tandhälsoprogram i skolan, minskad sockerkonsumtion (t ex införandet av lördagsgodis) och allmän information om vikten av att borsta tänderna morgon och kväll.
Jämför också tandläkare Sune Vikner som under samma tidsperiod skrev att det i första hand var försurad saliv som orsakade hög kariesfrekvens. Det handlade alltså mycket om kosten och att undvika socker. Ny forskning visar också att remineralisering av tänderna kan få hjälp av tandkrämer som innehåller hydroxiaptit.
Till artikeln av Mark Diesendorf (engelska, klicka på "read..." eller ladda ner pdf:en)
