- Hälsa
- Politik
Sverige tappar mark jämfört med andra EU-länder när det gäller patienters tillgång till nya läkemedel. Samtidigt ökar handläggningstiderna – särskilt för behandlingar inom cancer och sällsynta sjukdomar.
Enligt den årliga WAIT-undersökningen från den europeiska branschorganisationen Efpia har färre än hälften av de läkemedel som godkänts inom EU de senaste åren nått svenska patienter med offentlig finansiering.
Av 168 nya läkemedel som godkänts mellan 2021 och 2024 har endast 82 fått nationella beslut om subvention eller rekommendation – motsvarande cirka 49 procent. Det innebär att Sverige fortsätter en negativ trend. För bara några år sedan låg motsvarande siffra på 63 procent.
– Årets sammanställning visar ingen förbättring, säger Karolina Antonov, analyschef på Lif.
Även om Sverige ligger något över EU-genomsnittet under de första åren efter godkännande, hamnar landet långt efter jämförbara västeuropeiska länder som Tyskland, Frankrike och Italien. I stället placerar sig Sverige närmare länder i södra och östra Europa – något som väcker frågor om hur det svenska systemet fungerar i praktiken.
Samtidigt är tillgången ofta begränsad även när läkemedel godkänns. Över hälften av de läkemedel som fått positivt beslut är endast tillgängliga för en snävare patientgrupp än vad deras godkända användningsområde egentligen tillåter.
Utvecklingen är särskilt tydlig inom områden med stora medicinska behov. För läkemedel mot sällsynta sjukdomar är tillgången mycket begränsad. Endast 22 procent av dessa läkemedel har fått offentlig finansiering i Sverige – en nivå som ligger långt under EU-genomsnittet.
Även för cancerläkemedel syns en negativ trend, även om vissa förbättringar noterats det senaste året. Parallellt med den minskade tillgången har väntetiderna ökat kraftigt. Det tar i dag i genomsnitt 459 dagar från EU-godkännande till beslut om offentlig finansiering i Sverige – en kraftig ökning från 269 dagar för några år sedan. För cancerläkemedel har tiden mer än fördubblats.
De långa handläggningstiderna pekar på strukturella utmaningar i systemet, där komplexa bedömningar, återkommande ansökningar och begränsade möjligheter till flexibla avtal bidrar till fördröjningarna.
För Tandhälsoförbundet är utvecklingen en del av ett större problem. Frågan handlar i grunden om jämlik tillgång till vård och behandling – oavsett om det gäller läkemedel eller tandvård.
När patienter i Sverige får vänta längre på behandlingar, eller inte får tillgång alls, påverkar det både hälsa och förtroende för vårdsystemet. Samtidigt speglar situationen liknande utmaningar inom tandvården, där tillgång och kostnader varierar beroende på individens förutsättningar.
Enligt Tandhälsoförbundet behövs ett mer sammanhållet och rättvist system där patientens behov står i centrum – inte geografiska skillnader eller administrativa hinder.
Frågan om tillgång till vård och behandling är därmed inte bara en medicinsk fråga, utan också en politisk. Och i takt med att missnöjet växer kan den få allt större betydelse inför framtida val.
