Radium – när radioaktivitet blev hälsokur

Tänk dig att någon säljer ett hälsovatten och försäkrar att det blir nyttigare ju mer radioaktivt det är. Eller en apparat som står hemma i köket och gör dricksvattnet radioaktivt. Idag låter det närmast som ett skämt. För hundra år sedan kunde det presenteras som modern vetenskap.

Del 5 av 7 i artikelserien ”Galna idéer inom vården – när vetenskapen hade fel”

När Marie och Pierre Curie 1898 upptäckte radium var det svårt att överskatta fascinationen inför det nya grundämnet. Radium avgav strålning utan någon synlig energikälla och tycktes nästan trotsa naturlagarna. Marie Curie hade samma år också varit med om att upptäcka polonium och introducerat begreppet radioaktivitet.

Snart upptäckte läkare något ännu mer spännande: strålningen kunde påverka och förstöra levande vävnad. Här fanns alltså en verklig medicinsk effekt. Och just därför är historien om radium mer komplicerad – och mer lärorik – än berättelsen om en vanlig kvacksalverimetod.

Redan under 1900-talets första år började radium användas för behandling av tumörer. Radioaktiva källor kunde placeras nära eller inne i tumören så att strålningen koncentrerades till det sjuka området. Detta blev en föregångare till dagens brachyterapi.

Även Sverige var tidigt framme. Radiumhemmet i Stockholm utvecklades under första hälften av 1900-talet från en liten mottagning till en internationellt uppmärksammad verksamhet inom strålbehandling och cancerforskning.

Problemet var alltså inte att radium saknade biologisk effekt. Problemet var snarare det motsatta. Det hade en mycket kraftig effekt – samtidigt som kunskapen om doser, långtidseffekter och strålskador ännu var begränsad. Och när en spektakulär vetenskaplig upptäckt möter stora förhoppningar och kommersiella intressen kan det gå fort.

Under början av 1900-talet började radium och radioaktivitet tillskrivas långt fler egenskaper än vetenskapen kunde belägga. Radium lanserades mot bland annat hudbesvär, allergier, synproblem och ledvärk – men också som ett allmänt stärkande och föryngrande medel.

Radonhaltiga kurbad fick rykte om sig att vara hälsobringande, och på marknaden dök en rad produkter upp som anspelade på den nya radioaktiviteten. Det fanns radioaktiva tabletter samt salvor och det såldes radioaktivt vatten. Det fanns till och med radioaktiv tandkräm.

En av de märkligaste produkterna var Revigator – en keramikkruka vars insida innehöll uranmalm. Konsumenten fyllde kärlet med vanligt vatten och lät det stå över natten. Tanken var att vattnet skulle ta upp radon från sönderfallet av radium i malmen. Sedan skulle man dricka det. Instruktionen rekommenderade omkring sex eller fler glas om dagen. Produkten såldes i hundratusentals exemplar under 1920-talet. Radioaktivitet hade blivit ett försäljningsargument.

Det kanske mest berömda exemplet var Radithor, ett amerikanskt preparat som bestod av vatten innehållande radiumisotoper och marknadsfördes som ett stärkande medel. En av användarna var den förmögne amerikanske industrimannen och tidigare amatörgolfmästaren Eben Byers.

Efter en skada började Byers dricka Radithor och fortsatte under flera år. Sammanlagt beräknas han ha konsumerat omkring 1400 flaskor. Till en början upplevde han sig må bättre. Sedan började katastrofen.

Radium liknar kemiskt kalcium. När det kommer in i kroppen kan det därför byggas in i skelettet, där det fortsätter att bestråla den omgivande vävnaden inifrån. Och några av de mest dramatiska skadorna visade sig just i munnen och käkarna.

Byers började förlora tänder och delar av käkbenet förstördes. Hans tillstånd blev så svårt att delar av käken måste avlägsnas. När han dog 1932 angavs bland annat käknekros, blodbrist och infektiösa komplikationer bland dödsorsakerna.

Det som hade sålts som hälsobringande vatten hade alltså bidragit till att bokstavligen bryta ned hans skelett. Fallet fick enorm uppmärksamhet. Det var svårt att hitta en tydligare illustration av skillnaden mellan ett påstått hälsopreparat och dess verkliga biologiska effekter.

Året före Byers död hade amerikanska Federal Trade Commission ingripit mot företaget bakom Radithor och förbjudit det att fortsätta framställa produkten som ofarlig och terapeutiskt verksam. Men Byers var långt ifrån ensam om att få sina allvarligaste strålskador i mun och käkar.

Under 1910- och 1920-talen arbetade tusentals kvinnor i USA med att måla självlysande siffror på urtavlor till klockor och instrument. Färgen innehöll radium.

Arbetet krävde stor precision. För att få penseln riktigt spetsig lärde sig kvinnorna en teknik som brukar beskrivas som ”lip, dip, paint”: forma penselspetsen mellan läpparna, doppa den i radiumfärgen och måla. Proceduren upprepades gång på gång under arbetsdagen. Varje gång kunde en liten mängd radium följa med in i munnen och sväljas.

Till en början märktes ingenting. Men efter några år började flera av kvinnorna få problem som en tandläkare mycket väl skulle kunna vara den första att upptäcka: tandvärk, lösa tänder, sår som inte läkte efter tandutdragningar och infektioner i käkarna. Sedan blev skadorna värre.

Käkben kunde brytas ned och dö. Tillståndet fick det kusliga namnet ”radium jaw”. Hos exponerade arbetare konstaterades senare även andra strålskador, bland annat blodsjukdomar och skelettcancer. Här finns en särskilt intressant lärdom ur tandhälsoperspektiv. Munnen blev på sätt och vis ett tidigt varningssystem för en skada som drabbade hela kroppen.

Tandproblem som var för sig kunde ha förefallit relativt vardagliga – en lös tand, en infektion, ett sår som inte läkte – visade sig vara tecken på en mycket allvarligare systemisk förgiftning. När tandläkare och läkare började se samma märkliga mönster hos flera unga kvinnor gick det inte längre lika lätt att avfärda fallen som vanliga tand- och käksjukdomar.

Radium Girls kom så småningom att spela en viktig roll för förståelsen av riskerna med radioaktiva ämnen och för utvecklingen av strålskydd och arbetsmiljöregler. Men kunskapen kom till ett högt mänskligt pris. Fast vetenskapen hade inte helt fel.

Radiumbehandling av cancer var inte bara ännu en medicinsk villfarelse. Strålning kan döda cancerceller. De tidiga radiumbehandlingarna blev en del av grunden för den moderna strålterapin, och brachyterapi används fortfarande vid behandling av flera cancerformer. Radium ersattes så småningom till stor del av andra radioaktiva källor och modern strålteknik, där stråldosen kan planeras och kontrolleras betydligt bättre.

Det märkliga var i stället språnget från: ”Detta ämne har en kraftfull biologisk effekt som kanske kan användas för att behandla vissa sjukdomar” till: ”Radioaktivitet är nyttigt.” Det är två helt olika påståenden.

Radiumhistorien visar därför något som återkommer gång på gång i medicinens historia. En ny upptäckt görs. Effekten är verklig. Några lovande resultat rapporteras. Entusiasmen växer. Och någonstans på vägen blir försiktigheten omodern.

Det nya ämnet eller den nya behandlingen börjar användas långt utanför det område där det faktiskt finns stöd för den. Osäkerheter tonas ned. Risker betraktas som mindre viktiga än möjligheterna.

Hundra år senare är det lätt att skratta åt människor som betalade pengar för att göra sitt dricksvatten radioaktivt. Men de levde mitt i sin tids vetenskapliga revolution. Radioaktiviteten var ny, märklig och uppenbart kraftfull. Nobelpris delades ut. Läkare använde strålning mot cancer och världens främsta forskare studerade fenomenet.

Den farligaste medicinska villfarelsen behöver inte börja med dålig vetenskap. Ibland börjar den med en riktig upptäckt – och med att människan blir alltför förtjust i den.

Källa: ChatGPT

Tandvårdens material utvecklas – men vad mår kroppen bäst av? (tf.nu)