- Dentala material
- Hälsa
- Politik
Digitala egenvårdsprogram ska hjälpa ungdomar att hantera käksmärta, men för många visade sig behandlingen vara svår att genomföra. Ny forskning från Malmö universitet visar att ungdomarna behöver mer stöd och att framtida program måste anpassas bättre till deras vardag och behov.
Många barn, ungdomar och vuxna har problem med käkarna. Det kan handla om smärta i ansiktet och käkarna, huvudvärk eller att käken hakar upp sig och ibland låser sig. Besvären brukar samlas under beteckningen temporomandibulär dysfunktion, förkortat TMD. De kan påverka allt från måltider och sömn till skolarbete, fritid och livskvalitet.
Käkbesvär blir vanligare under tonåren och de tidiga vuxenåren. För vissa kan problemen kvarstå långt senare i livet. Därför är det viktigt att besvären uppmärksammas och att den som drabbas får lämplig hjälp i ett tidigt skede.
Vid TMD rekommenderas ofta så kallad self-management, eller egenvård, som en första del av behandlingen. Målet är att patienten ska få kunskap och verktyg för att själv kunna hantera besvären. Det kan exempelvis handla om rörelseövningar för käken, avslappning, kunskap om vad som kan utlösa smärta och strategier för att förändra beteenden som förvärrar problemen.
Digitala program kan göra sådan behandling mer tillgänglig. Patienten kan ta del av information och övningar via internet och arbeta med dem i sin egen takt. Men att en behandling finns tillgänglig innebär inte automatiskt att den är enkel att genomföra eller fungerar lika bra för alla.
Det var just detta som Tessa Bijelic undersökte i sin avhandling vid Odontologiska fakulteten på Malmö universitet. Hon studerade dels forskningsstödet för egenvård vid TMD, dels hur ungdomar upplevde och genomförde ett internetbaserat egenvårdsprogram.
I avhandlingens första del undersöktes tidigare forskning om egenvård vid TMD. Resultaten visade att det finns visst vetenskapligt stöd för behandlingen hos vuxna. Däremot är kunskapen om hur effektiv egenvård är för barn och ungdomar fortfarande begränsad.
I den kliniska studien fick ungdomarna antingen behandling genom ett digitalt egenvårdsprogram eller en bettskena. Resultaten visade att ungdomarna sällan fullföljde det digitala programmet. Gruppen som fick bettskena hade bättre resultat när det gällde att minska smärtintensiteten och hur mycket smärtan påverkade vardagen. Ungdomarna var också mer nöjda med bettskenan och hade större tilltro till den behandlingen.
Resultaten talar för att behandlingsformen har betydelse. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att en studie av detta slag inte innebär att bettskena är den bästa behandlingen för alla med käkbesvär. Behandlingen behöver anpassas efter den enskilda patientens problem och förutsättningar.
I en avslutande delstudie intervjuade Tessa Bijelic ungdomarna om deras erfarenheter av det digitala programmet. Intervjuerna visade att flera såg egenvården som en möjlighet att minska smärtan och förbättra sin livskvalitet. Ändå upplevdes behandlingen ofta som krävande och svår att få in i vardagen.
Ungdomarna efterfrågade mer stöd och bekräftelse från tandvårdspersonalen. Forskaren lyfter fram att unga människor kan ha höga krav på sig själva, samtidigt som de inte alltid känner sig säkra på att de klarar av behandlingen på egen hand. Det framkom dock också positiva erfarenheter. Vissa ungdomar berättade att programmet hade hjälpt dem att förstå vilka situationer och beteenden som kunde utlösa eller förvärra deras käkbesvär. Den kunskapen kan vara värdefull när de ska lära sig att hantera smärtan.
Avhandlingens övergripande slutsats är att egenvård är en viktig del av behandlingen vid TMD, men att digitala program behöver utvecklas för att bättre motsvara ungdomars behov och förutsättningar.
Det räcker alltså inte att erbjuda information och övningar. Behandlingen behöver också upplevas som begriplig, meningsfull och möjlig att genomföra. Motivation, förväntningar och tillit till behandlingen spelar roll, liksom möjligheten att få hjälp när det uppstår svårigheter.
För tandvården innebär resultaten att ungdomar med käksmärta behöver få mer än en behandlingsplan eller en länk till ett digitalt program. De kan också behöva uppföljning, uppmuntran och möjlighet att diskutera hur behandlingen fungerar i praktiken.
För den som har käkbesvär är det därför viktigt att söka hjälp och tillsammans med tandvårdspersonalen hitta en behandling som passar de egna behoven. Digital egenvård kan vara ett användbart stöd, men den ska inte behöva genomföras helt på egen hand om det visar sig vara svårt.
Forskningen från Malmö universitet påminner oss om att en behandling inte bara måste fungera i teorin. Den måste också fungera för människan som ska använda den.
Ungdomar med käksmärta önskar mer stöd vid digital behandling (vetenskaphalsa.se)
