- Hälsa
Tandvärk är en av mänsklighetens äldsta plågor. I alla tider har människor försökt lindra smärta, stoppa infektioner och rädda tänder – ibland med metoder som idag känns helt ofattbara. Vägen från smedens tång till modern tandvård är både dramatisk och fascinerande.
Problem med tänderna har funnits så länge människan har funnits. Karies, inflammationer och tandlossning orsakade svår värk och kunde i värsta fall leda till livshotande infektioner. Men innan tandläkaryrket ens existerade fick människor ta hjälp av dem som råkade ha starka händer, vassa verktyg – och mod nog att dra ut en tand.
Redan under antiken började man utveckla kunskaper om mun och tänder. I Egypten och Grekland finns tidiga beskrivningar av tandbehandlingar, och arkeologer har hittat primitiva proteser och lagningar. Men det var först under medeltiden som en ny yrkesgrupp växte fram i Europa: barberarna.
Barberare var inte bara frisörer, utan fungerade ofta som tidens kirurger. De rakade skägg, öppnade bölder, amputerade skadade lemmar – och drog ut tänder. Under 1500-, 1600- och 1700-talens många krig blev behovet av kirurgiska ingrepp enormt. Fältskärer följde arméerna och behövdes för att avlägsna kulor, behandla sår och hantera infektioner, men också för att hjälpa soldater med tandproblem.
Trots att många fältskärer var skickliga saknades kunskap om hygien och bakterier. Instrumenten rengjordes sällan, och bedövning bestod oftast av alkohol och en träpinne att bita i. Smärtan var fruktansvärd och dödligheten hög – inte bara av själva ingreppet utan av infektionerna som ofta följde.
Även i fredstid fanns det gott om arbete för dem som specialiserade sig på tandutdragningar. När tandvärken slog till fanns sällan något alternativ: tanden måste ut.
I Sverige blev tandläkekonsten mer ”standardiserad” år 1663. Genom ett kungligt brev bestämdes att alla som ville utöva tandläkekonst måste visa sina färdigheter inför Collegium Medicum, dåtidens motsvarighet till Socialstyrelsen. Här kunde även smeder prövas och få intyg att arbeta som ”tandläkare”.
Smeden hade redan styrkan och verktygsvanan, och utrustade sig med munskruvar och tandtänger för att bända loss tänder. Verktyg som idag snarare skulle beskrivas som tortyrredskap än tandvårdsutrustning.
Under 1700- och 1800-talet utvecklades tandläkekonsten snabbt. Man började laga tänder, framställa proteser och så småningom arbeta förebyggande. I många länder blev tandvård en del av läkarutbildningen, medan man i Norden inrättade särskilda tandläkarhögskolor.
Samtidigt var tandvård länge en klassfråga. För fattiga och sjuka var hjälp ofta för dyr, och många fick förlita sig på välgörenhet, kyrkan eller hjälporganisationer. Därför hade smeder, barberare och andra praktiker utan formell utbildning en funktion att fylla under lång tid.
Då som nu kan tandvård vara kostsam, och historien påminner oss om hur viktigt det är att förebygga problem och ta hand om sin munhälsa. För även om vi har lämnat smedjans tänger bakom oss, är de permanenta tänderna fortfarande något vi bara får en uppsättning av.
