- Hälsa
- Politik
Tandhälsoförbundet (Tf) får alltför ofta samtal som tyder på att tandläkare och läkare inte lyssnar på sina patienter, trots att våra politiker trycker mycket på den patientnära vården och att patienten ska vara i centrum. I olika sammanhang där patientnära vård tas upp har Tf frågat vad som händer om patient och vårdgivare har olika åsikt om patientens behandling. Är det vårdgivaren eller patienten som ska ha sista ordet?
Patienten känner oftast sin kropp bättre än doktorn eller tandläkaren. Ändå nonchaleras ofta patientens problem. IVO har precis kritiserat en folktandvårdsmottagning som inte tog en minderårig patient på allvar gällande smärta i tanden/käken. Våra medlemmar upplever alltför ofta liknande situationer.
Det är inte heller ovanligt att folktandvården vägrar ta emot besvärliga patienter. Ibland får patienten veta att han eller hon inte är välkommen tillbaka, men oftast säger man bara att det inte finns några tider och hänvisar till andra kliniker långt från hemorten.
En del tror att folktandvården måste ta emot patienter i regionen. Men några sådana skyldigheter finns inte. Det är inte som i skolan där kommunala skolor måste ta emot elever. I tandvården finns inga rättigheter. Vi hänvisar till regionens patientnämnd, men sällan får patienten hjälp därifrån. Hur kan det ha blivit så här? Varför tar vården inte patientens kunskaper om den egna kroppen på allvar?
Inom tandvården finns många exempel som närmast kan betraktas som övergrepp. Den som vill ta bort sina amalgamfyllningar på ett säkert sätt blir ofta nonchalerad. Patienten får beskedet att amalgam inte är skadligt i munnen på folk, trots att vi vet att amalgam alltid läcker kvicksilverånga till kroppen och att 80 procent av inandat kvicksilver tas upp i blodet. Borrar tandläkaren i amalgamet frigörs stora mängder kvicksilverånga.
Patienter som fått sitt amalgam bortborrat utan personliga skydd kan bli kvicksilverförgiftade med hjärtklappning, kramper, extrem trötthet och dimsyn/dubbelseende som symtom. Sådana samtal kommer då och då, men det är förstås bara de som känner till kvicksilvers giftighet som ringer. Andra personer får ingen hjälp trots allvarliga förgiftningssymtom.
Varken tandläkaren eller läkaren på vårdcentralen förstår kvicksilverförgiftning. När förgiftade patienter ringer Tf får de tips om att boosta kroppens avgiftning med extra tillskott av selen, höga halter C-vitamin, vitamin B12 och olika antioxidanter för att öka avgiftningstakten och minska risken att kvicksilver lagras i hjärnan och andra organ. Varje år har Tf tagit upp med Socialstyrelsen problemet att tandläkare inte förstår hur man skyddar patient och personal från giftiga kvicksilverångor, men ingenting händer.
Patienter med infektioner i rotkanaler hittar inte tandläkare som tar bort tanden. Istället tvingas de rotfylla och går sedan omkring med en tand full av bakterier. I värsta fall påverkas allmänhälsan. Inte heller vill tandläkare extrahera rotfyllda infekterade tänder, vilket leder till mycket onödigt lidande med risk för trigeminusneuralgi, sepsis och mycket mer.
Var finns den patientnära vården undrar Tf? Varför får inte patienten bestämma vad som ska hända med hans eller hennes tänder? Varför får inte patienten bestämma vilket material som ska användas i tandfyllningar, kronor, broar och proteser? Inte heller finns ordentliga garantier om tandläkaren gör fel. Patienten får oftast betala både den första behandlingen och korrigeringen av den.
Patientnära vård och personcentrerad vård borde väl ändå definieras som att patienten har sista ordet? Så är det inte i dag. Tf jobbar för förändringar.