Praktikertjänst har gjort nya beräkningar för införandet av ett högkostnadsskydd för tandvården som är lika som i sjukvården. Det innebär att patienten betalar 1 200 kr för tandvården under ett år plus eventuell högre kostnad på grund av att tandläkaren har rätt att sätt sitt eget pris. Försäkringskassan betalar alltså bara referenspriset som fastställts av TLV och överskjutande del betalar patienten själv. Praktikertjänst talar emot ett högkostnadsskydd som gör att ett tandläkarbesök kostar som ett läkarbesök. Trots att det på lite längre sikt sannolikt blir kostnadsbesparingar för samhället.
Praktikertjänst anser alltså att politikerna alltför mycket fokuserar på att högkostnadsskyddet för tandvården ska bli samma som för hälso- och sjukvården. Samtidigt anser organisationen att många i dag inte har råd att gå till tandläkaren och om högkostnadsskyddet sänks blir det betydligt fler som besöker tandläkaren. Praktikertjänst som har många privattandläkare anställda som egenföretagare, är alltså emot en sådan reform.
Tandhälsoförbundet anser det nödvändigt att tandvården ingår i välfärden på samma sätt som sjukvården. Det ska inte kosta mer att gå till tandläkaren än till doktorn. Praktikertjänst redovisar i sin rapport att ett bättre högkostnadsskydd skulle öka andelen personer som går till tandläkaren. Då det är de sämst ställda är det en mycket viktig reform.
Enligt Praktikertjänsts beräkningar skulle en tandvårdsreform så som Tidöavtalet anger kosta 7,3 miljarder kronor, vilket är nära de 6-7 miljarder kronor som en statlig utredning nyligen beräknat. Kostnaden omvandlas sannolikt till en vinst om man dels räkningar med minskade tandvårdsbehov längre fram och dels med lägre sjukvårdskostnader som en följd av bättre munhälsa hos befolkningen..
Praktikertjänst tar också upp att fler tandläkare behövs för att täcka dagens behov. Tandhälsoförbundet anser att tandläkarbristen både beror på högre befolkningstal, men också på att alla äldre i dag har flera egna tänder i behåll jämfört med bara för 20-30 år sedan. Samhället borde således ha förutsett en ökad efterfrågan på tandläkare, men så har alltså inte skett.
Praktikertjänst har en något annorlunda bild av problemen i tandvården än vad Tf har. Praktikertjänst anser att de stora problemen är; a) tillgång till tandvård i hela landet b) brist på tandvårdspersonal i flera regioner c) hjälper inte tandvårdsrädda personer och d) ojämn fördelning av patienter mellan privat och offentlig vård.
Tf menar att dagens tandläkarbrist i många delar av landet dels berör på en åldrande befolkning som till skillnad från tidigare har egna tänder kvar och dels på grund av dålig arbetsmiljö på många folktandvårdskliniker. Det finns också viss potential hos de som nyligen invandrat eller fått asyl i Sverige. En del av dem är tandläkare utbildade i utomeuropeiska länder. Att påskynda för dem att återgå till sitt gamla yrke kan också minska tandläkarbristen.
Om tandvården blir mer ekonomiskt tillgänglig för personer med låg inkomst är det positivt. Att minska tröskeln för grupper som inte har för vana att besöka tandläkaren är positivt. Men det bidrar inte till att lösa andra underliggande faktorer som leder till att personer inte tar del av tandvården. Personer med extrem tandvårdsrädsla tillhör den gruppen. Viktigt är att behövande grupper inte ska behöva ansöka om tandvård utan att kostnaden ska vara samma för alla.
Praktikertjänst anser att antal utbildningsplatser för tandläkare och annan tandvårdspersonal ska öka. Även utomeuropeiskt utbildade tandläkare bör få ett snabbare spår för introduktion på den svenska arbetsmarknaden.
Ett annat förslag är att statliga medel ska ges som stimulans för att rekrytera tandläkare till regioner där det är glest med dem. Det är också bra.
Viktigt är dock att göra hälsokostnadsberäkningar för ett sänkt högkostnadsskydd i tandvården och det har varken Praktikertjänst eller de tidigare statliga utredarna gjort. Om åtgärder i tänderna görs på ett tidigt stadium minskar risken för stora och kostsamma tandvårdsbehov längre fram. Kunskapen om att många sjukdomar har sitt ursprung i dålig tandhälsa leder åtminstone Tf till att det med stor sannolikhet är mycket lönsamt för samhället med ett högkostnadsskydd liknande det i tandvården.
I Sverige ska alla ha möjlighet att få bra tandvård utan att ta stora lån. Vi låter inte folk betala för höftimplantat eller amputering av fingrar eller tår bara för att sjukvården har dålig ekonomi. I sjukvården gäller solidaritetsprincipen och oavsett om man räcker, äter dåligt eller har underliggande sjukdomar så får man del av samhällets subventioner och under ett år betalar man 1300 k r och därefter blir det så gott som gratis. Så måste det vara även i tandvården.
