Ett skelettfynd i Frankrike från järnåldern visade sig vara en kvinna i åldern 20-30 år med 31 egna tänder, men istället för den 32:a tanden, en framtand, fanns en korroderad järnpinne.
Järnpinnen var lika lång som närliggande tänder, inklusive rötter, så den måste ha suttit infästad i käkbenet med något, kanske med kåda eller vax. Själva tanden har sannolikt varit gjord av trä eller ben, men denna del har försvunnit. Kvinnan återfanns i en rikt försedd timrad grav och bör ha varit en person från den sociala eliten som var mån om sitt utseende.
Arkeologerna anser att det finns skäl att tvivla på att implantatet varit lyckat och att järnpinnen kunde ha orsakat inflammation och kanske bidragit till kvinnans död. Hos de samtida etruskerna i Italien har man hittat skallar där saknade tänder ersatts med en lös tand, fästad med guldband i närstående tänder, en betydligt mindre riskabel procedur. I det närliggande Slovenien har man hittat tänder från tidig bronsålder, lagade med bivax, inte speciellt hållbart men lätt att göra om och vaxet har antiseptiska effekter. Tandvårdspatienter i forntiden borde ha föredragit Italienska eller Slovenska tandläkare framför Franska.
Man kan fråga sig om tandvården, när det gäller metaller, utvecklats nämnvärt sedan järnåldern. Under Tf:s verksamhetstid har vi uppdagat rotkanalstift av svårt korroderad mässing, av avklippta bitar av gem, avbrutna rotfilar som man låtit sitta kvar, amalgam i rotspetsen och numera långsamt korroderande titanimplantat, som korroderar långsammare än järn, men som så småningom leder till inflammation och avstötning.
Ett med järnålderskvinnan analogt fall beskrevs av Frykholm et al, 1963: Fall av elektrokemisk korrosion i munhålan (Sv. Tandl. Tidskr. 61, 1963, 435) där man som rotkanalstift använt ett tillslipat fissurborr, svårt korroderat, när man inte haft något annat lämpligt stift till hands.
