- Dentala material
- Forskning
- Hälsa
- Politik
Läkemedelsverket har granskat dokumentation och kontroll av dentala material vid tandtekniska labb respektive hos tandläkaren. Allvarliga brister uppdagades när det gällde innehållsdeklarationer av materialet i kronor. Därmed äventyras säkerheten för personer med allergier eller överkänslighet. Så många som 45 % av de granskade fallen från utländska företag saknade ett eller flera ämnen i innehållsdeklarationerna.
Till och med i Tandvårdslagen (1985:125) står det att ?vårdgivaren är skyldig att på begäran av patienten ge honom eller henne ett intyg med uppgifter om vilka material som använts vid protetiska arbeten och andra behandlingar som syftat till att permanent ersätta förlorad vävnad?. Av Läkemedelsverkets redovisning framgår att få kan uppfylla detta grav vilket gör tandvården riskfylld för många med allergier eller överkänslighet.
Varje dentalt laboratorium ansvarar för att arbetet har tillverkats på ett säkert sätt och uppfyller myndighetskraven. Laboratoriet ska informera tandläkaren som i sin tur ska informera patienten.
Materialsäkerheten hos de kronor som tillverkas av de tandtekniska laboratorierna har hittills reglerats utifrån ett arbetarskyddsperspektiv. En särskild standard skulle enligt Läkemedelsverkets rapport behövas för att garantera patientsäkerheten, det vill säga att samtliga material deklareras.
En förutsättning för god tandvård när det gäller tandtekniska arbeten är att samspelet mellan tandläkaren och det tandtekniska laboratoriet fungerar och att tandläkaren får korrekt information om innehållet i de olika dentala materialen. Om så sker kommer patienten få den information som behövs, vilket är angeläget.
Läkemedelsverkets utredning föreslår en rad förbättringsåtgärder bland annat:
- Kontroll av spårbarhet och avvikelserapportering.
- Deklaration av samtliga ingående ämnen
- Ha egna rutiner för återkallande av varan
- Rutiner för stickprov och egenkontroll.
- Förtydliga riktlinjerna för dentala material.
Det är osäkert att gå till tandläkaren. Endast omkring 10 procent av behandlingen är evidensbaserad och tandläkaren vet sällan vilka ämnen som ingår i de material han eller hon använder.
