- Politik
Varför är det så mycket dyrare att gå till tandläkaren än till doktorn? Det beror på att de olika samhällsstöden är så olika. I sjukvården betalar man högst 1100 kr och därefter är det gratis. Tandvården har ett högkostnadsskydd, men där blir det aldrig helt gratis.
Tandvårdens högkostnadsskydd är ett statligt bidrag som betalas av försäkringskassan direkt till tandläkaren. Men först måste man själv betala minst 3000 kronor för att överhuvudtaget kunna ta del av den statliga subventionen.
Hur mycket tandläkaren får betalt per åtgärd regleras av den statliga myndigheten TLV, men eftersom det är fri prissättning i tandvården så tar de allra flesta tandläkare (och det gäller även folktandvården) mer betalt än det referenspris som TLV fastställt för att betala ut den statliga ersättningen. Allt som är utöver den så kallade referensprislistan betalar patienten själv. Därför får man oftast betala mer än 3000 kronor innan själva subventionen kan börja användas.
Patienten träder alltså in i försäkringssystemet först då hen betalat minst 3000 kronor och därefter betalar försäkringskassan hälften av kostnaden enligt referensprislistan. Men när man kommit upp i en kostnad på 15000 kronor för olika tandläkarbehandlingar så betalar man bara 15 procent själv, men det blir aldrig gratis som i sjukvården. Kostnaderna beräknas under ett år och man kan själv bestämma startpunkten.
Den som har mycket stora tandvårdsbehov behöver alltså bara betala en mindre del av kostnaden. Men då har man redan betalat minst 6000 kronor ur egen ficka. Alla har inte de pengarna och särskilt gäller det fattigpensionärer, förtidspensionärer, arbetslösa eller lågavlönade och ensamstående med barn. Tf arbetar för att tandvården ska ingå i sjukvårdens högkostnadsskydd.
Den som har ett välbetalt yrke gynnas av försäkringskassans bidragsmodell. Dock finns möjlighet för de allra sämst ställda att få nödvändig tandvård via kommunens socialtjänst. Vissa sjukdomsgrupper kan också få tandvård, men då som ett led i en medicinsk behandling. Regionerna beslutar om detta.
Den som vill byta sina amalgamfyllningar eller andra tandfyllningar som de inte tål, kan också få bidrag från regionen. Det handlar då om tandvårdsförordningens 6 och 7 §§. Paragraf sex handlar om ifall man är allergisk mot materialet och då är det hudtester som behövs för godkännande. Vissa regioner har också beslutat om andra krav.
Paragraf sju kom till för att även den som inte är uttalat allergisk, men ändå upplever sjukdomssymtom som kan bero på tandfyllningarna, skulle kunna få bidrag för fyllningsbyte. Nu är det precis som om flertalet regioner glömt denna paragraf och sällan informeras det om den och det är inte ofta beslut till patientens fördel fattas.
Regionerna beslutar om vilka som har möjlighet att få fyllningsbyte som led i en medicinsk behandling, det vill säga tandvård på samma ekonomiska villkor som sjukvård. Tyvärr hittar regionerna på egna regler för att hindra folk att få sådana subventioner och i vissa regioner är det inte en enda patient som får medel till fyllningsbyte beviljat.
Många blir fortsatt överkänsliga mot olika material och behöver genomgå fyllningsbyte, men nu för tiden måste de flesta betala det själva. Tf anser att alla som själva upplever besvär ska få byta fyllningar utan att betala kostnaden själv.
Till mer information om det statliga stödet på försäkringskassans hemsida
Till TLV:s referensprislista
Läs också om den orättvisa tandvården på Kurera som refererat Aqua Dentals tandvårdsrapport
