- Dentala material
- Forskning
- Hälsa
Ytterligare en fallbeskrivning har publicerats angående tillfrisknande efter amalgamsanering. Kvinnan var 38 år då hon togs in på sjukhus elva år efter omfattande amalgamarbeten. Hon hade problem med musklerna, talsvårigheter och var inkontinent. Muskelproblemen förvärrades och slutligen kunde hon varken gå eller stå och blev rullstolsburen. Dessutom var hon trött, hade inlärningssvårigheter och koncentrationsproblem.
Kvinnan fick ett träningsprogram för att öva upp musklerna, men det orsakade bara försämring. Då även den kognitiva förmågan sjönk kunde hon till slut inte klara ens vardagliga aktiviteter. Konventionella prover som togs visade inga onormala värden. Liknande problem har beskrivits i boken “Frisk utan amalgam” och i Dentalmaterialutredningens (SOU 2003:53) bilaga 9.
Det var först då läkarna började ta prover på gifter som orsaken kunde spåras. Kvinnan hade kraftigt förhöjda kvicksilvervärden, men inga andra industriella gifter kunde hittas. Kvinnan påbörjade omedelbart en amalgamsanering och läkarna genomförde tre behandlingar med den avgiftande kemikalien DMSA.
Kvicksilverhalten före påbörjad behandling var 2 mikrogram/liter urin och samma halt uppmättes efter första keleringstillfället. DMSA-behandling nummer två visade kraftig avgiftning med så mycket som 13,6 mikrogram kvicksilver i urinen. Vid det tredje tillfället hade halten sjunkit till 1,63 mikrogram.
Efter tredje avgiftningskuren och cirka tre månader efter amalgamsaneringen påbörjats hade den ursprungliga muskelstyrkan och balansen kommit tillbaka, inkontinensen var borta och kvinnan kunde själv ta ansvar för vardagsbestyren och det dagliga livet. Rullstolen behövdes inte längre.
Rapportens författare konstaterade att problem med kvicksilver från amalgamfyllningar kan orsaka en del oförklarliga symtom och ansåg att kliniker inte får glömma bort att neuromuskelära symtom kan bero på tungmetaller.
Tandvårdsskadeförbundet undrar hur många fallbeskrivningar och vetenskapliga studier som behövs innan svenska läkare ska ta tungmetallförgiftning på allvar?
