- Hälsa
Vid brott på skelettet eller vid höftledsförslitning är det vanliga reparationsmaterialet metaller som ofrånkomligen avger metalljoner och/eller ?partiklar. I leder finns ofta en beläggning av tät polyetylenplast för att skydda metallytan, men även detta förslits och avger plastpartiklar.
Värst verkar det vara när metall ledar mot metall och det finns en rad rapporter om omfattande metallfrisättning, inflammation och vävnadsnedbrytning, något som leder till hälsoproblem och omgörning. En del hälsomyndigheter har infört restriktioner mot sådana implantat. Det finns ännu inga studier om metallerna kan ersättas med zirkoniumkeramik, något som skulle vara önskvärt för personer som är känsliga för metaller.
De vanliga ersättningsmaterialen är därför antingen titan, titanlegeringar eller rostfritt stål, det senare oftast innehållande kobolt, krom och molybden. Flera studier i kirurgiska tidskrifter har analyserat vävnaderna kring implantaten och närliggande lymfknutar och funnit höga nivåer av metall.
Många personer, inklusive Tf:s medlemmar, vet att de är allergiska mot, eller på annat sätt känsliga för metallexponering, och det vore önskvärt att man på förhand kunde avgöra om det finns risk för biverkningar.
Det finns ett antal metoder för att avgöra hur immunsystemet reagerar på exponering för metaller. Lymfocyttransformations-test som MELISA anger om det finns ett immunologiskt minne i T-celler för att reagera vid exponering och det finns andra tester för att studera hur isolerade immunceller reagerar. Numera är en lång rad cytokiner, inflammatoriska och anti-inflammatoriska, som avges som signaler från immunceller kända och som kan avgöra om man riskerar ett inflammatoriskt tillstånd när cellerna exponeras för metaller.
I en studie från England undersökte man om det fanns individuella skillnader hos 22 personer, 25-55 år
% kvinnor), när blodprover exponerades för avskavningspartiklar från implantat innehållande CoCrMo (kobolt, krom, molybden). Olika typer av immunceller exponerades och specifika antikroppar användes för att identifiera populationerna av immunceller. Cytokinerna IL-1beta, IL-6, IL-10, IL13, GM-CSF och TNFalfa mättes exponeringen för att finna om metallerna orsakade ett pro- eller anti-inflammatorisk tillstånd.
När fördelningen i cellpopulationerna för hela gruppen analyserades syntes ingen ändrad fördelning. När man däremot analyserade individuella reaktioner så syntes en klar skillnad mellan olika personer med en grupp som ökade bildningen av pro-inflammatoriskt IL17 och en grupp med minskning av samma cytokin. IL-17 tjänstgör som en signal till att rekrytera andra immunceller till inflammationsstället. Hos 6 personer ökade inflammatoriskt interferon gamma och antalet TH-1 celler och hos 6 andra motsatt reaktion med resten oförändrade.
Kvinnor hade en ökad nivå av IL-10 som ökade, något som överensstämmer med att inflammatoriska reaktioner mot implantat är vanligare hos kvinnor än hos män. Det fanns också en trend mot att yngre personer hade större ökning av inflammatoriska cytokinen IL-6 än äldre personer, något som återspeglar en avtagande funktion hos immunsystemet hos äldre. Immunsystemets reaktioner ändras också om man exponeras under lång tid, varför mätningarna kan behöva upprepas.
Denna studie visar ett av flera sätt att med mätningar som kan göras på de flesta sjukhuslaboratorier på förhand minska risken för oönskade biverningar av metallimplantat, kostnader och lidande. Studien visar också att reaktionerna är individuella och att man inte kan dra några generella slutsatser.
Samma gäller för kvicksilver där man i en del studier avfärdat risken för immunreaktioner genom att räkna ut ett medelvärde på förändringar. Andra studier har visat att ungefär hälften av personerna fått en ökad immunreaktion och andra hälften en sänkt reaktion. Om man står med ena foten i hett vatten och med den andra i iskallt, så är medeltemperaturen lagom. Genetiska faktorer och tidigare exponeringshistoria påverkar de individuella reaktionerna.
