- Forskning
Det finns ingen behandling som hjälper mot Alzheimer?s demens. Som bäst kan mediciner något fördröja försämringen. Något bättre resultat får man vid behandling av förstadiet, mild kognitiv nedsättning, men flera forskningsrapporter tyder på att sjukdomen börjar 20-30 tidigare.
Huvudfåran av forskningen har varit och är inriktad på att fragment av ett protein, beta-amyloid, orsakar Alzheimer, något som alltfler ifrågasätter. Istället ser man proteinansamlingen som en följd av en neuroinflammatorisk process av okänd orsak.
Amyloid, varav beta-amyloid är en liten bit, har en funktion i nervcellerna och transporteras ut i nervfibrerna för att där spjälkas upp i bitar med olika funktioner. Störs transporten ansamlas amyloid i nervcellskroppen och stör de normala funktionerna.
Vid letandet efter de tidigaste observerbara förändringarna har man funnit störningar i energiförsörjningen, ökad oxidativ stress (fria radikaler) och anhopningar av proteiner i nervfibrerna, axoner och dendriter, där det normalt borde vara ett jämt flöde med en hastighet av drygt 400 mm/dygn. Samma transportmekanism finn i alla celler, men i mer rundade celler är transportvägarna kortare.
Flera studier har pekat på oxidativ stress som en primär orsak. Oxidativ stress påverkar nervcellernas energiförsörjning från mitokondrierna och oxiderar enzymer som medverkar i att ämnen som behövs i de långa utskotten, och för bildning och frisättning av signalsubstanser, får rätt ?adresslapp?. Adresseringen sker i ett nätverk av membran som kallas endoplasmatiskt retikulum (ER), före vidare transport ut i nervfibrerna.
I en undersökning mättes förändringar i vita blodkroppar från personer med mild kognitiv nedsättning, ett tidigt stadium av Alzheimer. Förändringar i blodkropparna visar att Alzheimer?s demens inte bara är en sjukdom i hjärnan, utan i hela kroppen. Forskarna jämförde förändringarna hos de mänskliga cellerna med det man fann i en djurmodell för sjukdomen, där man genetiskt inducerat ökad oxidativ stress.
Hos de mänskliga cellerna fann man ökad oxidativ stress med aktivering av en faktor som kallas Nrf2, ett protein som sätter igång en rad försvarsmekanismer mot fria radikaler. Man fann även en störd kalciumbalans i det endoplasmatiska retiklet, ER.
När man genetiskt orsakade delvis avvikande aktivering av Nrf2 hos möss kunde man se samma ökning av antioxidantsystemen, men i de mänskliga cellerna fann man att antioxidantsystemen inte var aktiverade fullt ut. Samma förändringar fann man hos mössen när de genetiskt avlats för att så mycket som möjligt skulle likna Nrf2-förändringarna hos de mänskliga demens-cellerna. Man fann att superoxiddismutas , SOD, ett enzym som omvandlar superoxidradikaler till väteperoxid hade minskade nivåer och att cellerna, när de provocerades med väteperoxid eller glutamat, producerade mer fria radikaler, jämfört med kontroller.
Studien ger inget svar på vad som från början triggar förändringarna hos Alzheimerpatienterna, men en långvarig belastning med ämnen som orsakar fria radikaler, kopplat med ett otillräckligt intag av antioxidanter är en rimlig hypotes.
