- Hälsa
- Politik
När det gäller tandvård är vården väldigt ojämlik. Tandläkartidningen tar upp regionala skillnader gällande eftervård när patienter behandlats för muncancer. Skillnaderna är också stora när det gäller att bevilja patienter tandvård som led i en medicinsk behandling om de har problem att sköta munhygienen eller misstänker att tandfyllningar orsakar allvarliga sjukdomssymtom. Att jämställa sjukvård och tandvård genom att bland annat lägga in tandvården i hälso- och sjukvårdens försäkringssystem skulle lösa alla dessa problem och dessutom gynna de ekonomiskt svaga.
Tandhälsoförbundet har tidigare uppmärksammat den ojämlika tandvården och särskilt tagit upp just problemen med mun- och halscancer. Nu har även Tandläkartidningen tagit upp detta tema och pekar på stora regionala skillnader. Mycket tyder på att personer med dålig ekonomi avstår tandläkarbesök till dess det blir akuta problem. Det är varken bra för patienten eller samhället och blir i längden kostsamt.
Just när det gäller mun- och strupcancer får patienterna vid behov innan behandling utdragning av tänder till samma kostnad som om de går till doktorn, det vill säga de får tandvård som led i en medicinsk behandling. När cancerbehandlingen är slutförd återgår dessa patienter till normal tandvårdstaxa enligt högkostnadsskyddet i tandvården. Detta trots att de kanske tvingats opera bort både tänder och delar av käken och verkligen är i stort behov av tandrehabilitering.
En del regioner beslutar enligt Tandläkartidningen om att tandvård även efter cancerbehandlingen ska inrymmas inom hälso- och sjukvården och patienterna får alltså rätt till tandvård som led i en medicinsk behandling. Likaså finns regionala skillnader när det gäller patienter med svårighet att sköta sin munhygien. En del får så kallat F-kort vilket innebär tandvård till samma taxa som hälso- och sjukvården.
Även gällande fyllningsbyte, till följd av att patienten misstänker att orsaken till sjukdomen beror på känslighet mot det dentala materialet, bedöms olika i olika regioner. Enklast vore förstås att lägga in all nödvändig tandvård i sjukvårdens högkostnadsskydd.
Nu har politikerna istället beslutat om tiotandvården, som träder i kraft vid årsskiftet. Den innebär att patienter över 67 år betalar 10 procent av kostnaden (och sannolikt kommer det omfatta endast nödvändig tandvård), men även det kan bli dyrt om omfattande restaurationer behövs som eter en cancerbehandling i munhålan. Det finns alltså många skäl till att inte göra en halvmesyr utan se till att alla får rätt till tandvård på samma villkor som sjukvården. Det ska helt enkelt inte kosta mer att gå till tandläkaren än till doktorn.
Tandhälsoförbundet har under lång tid jobbat för att tandvården ska bli del av sjukvården och dess försäkringssystem och kampen fortsätter. Viss framgång har nåtts och tiotandvården som gäller personer över 67 år är ett steg i rätt riktning, men är absolut inte tillräckligt.
Alla måste ha rätt till tandvård utan att behöva sätta sig i skuld. Det ska inte synas i munnen om man är rik eller fattig i vårt svenska välfärdssamhälle.
