- Forskning
- Hälsa
Anti-inflammatoriska läkemedel inom gruppen NSAID, vilken innefattar medel som konsumeras i stora kvantiteter mot värk och feber, är inte de oskyldiga och biverkningsfria medel som många tror. Risken för missbruk och förgiftning har lett till att medlen, Alvedon med flera (paracetamol, acetaminofen), blivit indragna från livsmedelshandeln.
Överdosering av medel innehållande paracetamol är den vanligaste orsaken till akut leverskada i västvärlden och skadeverkningarna inträffar när ämnet gjort slut på levercellernas förråd av glutation. Giftverkan av paracetamol orsakar en förhöjd nivå av transaminaser, enzym som tillsammans med vitamin B6 är inbegripna i bildningen av aminosyror. Transaminasförhöjning används som diagnostisk mätning för att upptäcka leverskada.
Det mesta som är känt om biverkningar av paracetamol baseras emellertid på relativt kortvariga undersökningar och långtidseffekten av lägre doser under lång tid är lite känd och studerad.
För att få en uppfattning om vilka möjliga effekter man bör vara uppmärksam på, gav man möss en överdos av paracetamol, 120 mikrogram per mus, och undersökte effekterna efter 1, 2, 3 och 7 dagar och jämförde med en kontrollgrupp som bara fick saltlösning.
Levern innehåller enzymerna cyclooxygenas-1 och -2 (COX-1 och COX-2) som normalt är ett balanserat system som bland annat skall inaktivera giftiga ämnen och har ökad aktivitet vid ökad belastning. Paracetamol stör denna balans, sannolikt genom att öka cyclooxygenas-2 med ökad bildning av inflammatoriska ämnen. En dålig status på glutation och andra antioxidanter förvärrar problemen.
Nivån av aminotransferaser ökade 7 gånger efter 24 timmar av paracetamol-behandlingen, jämfört med kontroller, men gick tillbaka efter 3 dagar till nära normala värden. Nivåerna av fettsyror ökade signifikant och är högst efter 2 dygn och går sedan ner, men har inte fått normala värden efter 7 dagar.
De förändringar som uppmätts leder till, om de blir långvariga vid kontinuerlig belastning av levern med paracetamol, men även av andra ämnen som alkohol, en inlagring av fett, steatos. Paracetamol ökar huvudsakligen COX-2 vilket leder till hepatit. Sannolikt är mekanismen, eller en av mekanismerna bakom förändringarna en påverkan på mitokondrierna.
Läkemedelsföretaget Merck lanserade smärtstillande medel som specifikt skulle inhibera COX-2 och inte COX-1. Det mest beryktade är Vioxx (Rofecoxib) som beräknas ha lett till tiotusentals dödsfall i hjärtinfarkt och stroke. Merck höll i det längsta inne med information om detta och fick betala miljarder i skadestånd.
Det finns emellertid flera medel i samma grupp och i Fass finns upptaget Celebra (Celecoxib) och Dynastat (parecoxib), även dessa med svåra biverkningar. För Celebra (mot reumatiska sjukdomar) anger Fass hjärtinfarkt som vanlig biverkan (upp till 1 av 10) plus andra svåra biverkningar. Flera andra i samma läkemedelsfamilj , inklusive Vioxx, är indragna.
Lindrigare, men inte biverkningsfria läkemedel som påverkar COX-1 eller COX-2 eller båda är Diclofenak (Voltaren), Ibuprofen (Ipren), Naproxen och det äldsta, acetylsalicylsyra (Aspirin med flera). Alla kan ge mag-tarmblödningar, men aspirin torde vara det säkraste medlet om magen tål det.
Betydligt oskyldigare medel som hämmar COX-1 och –2 finns dock: ett antal flavonoider hämmar COX-2, fiskolja omvandlas av COX-1 till anti-inflammatoriska prostacycliner, hyperforin (från Johannesört) hämmar COX-1 i högre grad än aspirin och D-vitamin hämmar bildningen av COX-2.
http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0009279715300971
http://eurheartj.oxfordjournals.org/content/37/13/1015
