- Hälsa
På 1700-talet kunde en person som räddats ur vattnet få betydligt märkligare behandling än hjärt-lungräddning. En av metoderna var att blåsa tobaksrök in i ändtarmen. Metoden ansågs kunna väcka livet till den som slutat andas.
Del 1 av 7 i artikelserien ”Galna idéer inom vården – när vetenskapen hade fel”
Tänk dig att du räddas efter att ha fallit i Themsen i London på 1700-talet. Du har dragits upp ur det kalla vattnet och förs till en mottagningslokal där personer utbildade i livräddning väntar.
De tar av dig kläderna, torkar och värmer kroppen och rengör mun och näsa. Hittills låter det ganska förnuftigt. Sedan kommer en person fram med en tobakspipa. Han täcker pipans skål med en näsduk, placerar den andra änden i ändtarmen – och blåser.
Det låter som en dålig idé. Och det var det också. Men under slutet av 1700-talet var tobaksrök ett av flera rekommenderade sätt att försöka återuppliva drunkningsoffer. Metoden användes bland annat av den brittiska organisationen Royal Humane Society, som arbetade med att rädda människor som verkade ha drunknat.
Läkaren Thomas Cogan beskrev metoden som en av de mest effektiva behandlingarna. Man trodde att tobaksrökens värme och stimulerande effekt kunde få igång kroppens funktioner igen.
Det fanns olika apparater för ändamålet. Till en början användes vanliga tobakspipor, men senare konstruerades särskilda slangar och till och med små bälgar för att blåsa in röken. Tobaksbehandlingen var bara en av många metoder som användes för att försöka återuppliva drunknade.
Man kunde exempelvis åderlåta den livlösa personen, skaka kroppen kraftigt eller lägga glödheta föremål mot fötterna. Samtidigt förekom metoder som faktiskt var mer lika dagens livräddning, exempelvis konstgjord andning, bröstkompressioner och elektrisk stimulering.
Problemet var att ingen riktigt visste vilka metoder som fungerade. Under 1700-talet växte olika livräddningssällskap fram i Europa. De försökte systematisera kunskapen och utbilda människor i hur drunknade skulle tas om hand.
Organisationerna samlade erfarenheter, publicerade rekommendationer och uppmuntrade allmänheten att ingripa vid drunkningsolyckor. Det var ett viktigt steg framåt. Men det fanns fortfarande ingen modern klinisk forskning som kunde skilja effektiva behandlingar från verkningslösa.
Tobak var känt för att påverka kroppen kraftigt. Därför var det inte helt ologiskt, utifrån dåtidens kunskap, att tänka att tobaken kunde fungera som en kraftig stimulans och hjälpa en person som verkade vara livlös.
Dessutom trodde man länge att tobaksrök hade olika medicinska egenskaper. Under tidigare århundraden hade tobaksrök bland annat använts i föreställningen att den kunde skydda mot sjukdomar som pest och kolera.
Det var först senare som kunskapen om tobakens giftighet blev tydligare. Och tobaksröken hade förstås ingen återupplivande effekt. Enligt modern medicinsk kunskap fanns det ingen effekt alls av tobaksröken som kunde återuppliva en drunknad person.
Historien kan verka komisk idag, men den säger något viktigt om hur medicinen har utvecklats. Människor har i alla tider försökt hitta sätt att behandla sjukdomar och rädda liv. Fantasin har det sällan varit fel på. Problemet var att man saknade metoder för att på ett tillförlitligt sätt undersöka om en behandling verkligen fungerade.
Som en historiker inom akutsjukvård har uttryckt det var problemet inte bristen på kreativitet när det gällde att hitta nya räddningsmetoder – utan förmågan att skilja det som fungerade från det som inte gjorde det. Det är en ganska viktig skillnad.
Idag är det självklart att behandlingar ska undersökas och utvärderas. Men historien visar att det inte alltid varit så. Och kanske är det därför som vi med viss förvåning kan konstatera: Om du någon gång tycker att dagens sjukvård har konstiga behandlingar – tänk på att det kunde vara betydligt värre.
Before Modern CPR, There Were Tobacco-Smoke Enemas (discovermagazine.com)
