- Dentala material
- Forskning
- Hälsa
Tillbakadraget tandkött är vanligt och kan ge både ilningar, ökad risk för rotkaries och problem med att hålla rent. I vissa fall kan parodontal plastikkirurgi hjälpa till att täcka blottade tandrötter och bygga upp vävnaden kring implantat. Men alla behöver inte behandlas.
När tandköttet drar sig tillbaka och tandroten blir synlig kallas det gingival retraktion. Det är mycket vanligt. Enligt en omfattande dansk forskningsöversikt har omkring hälften av alla vuxna mellan 18 och 64 år minst en tand med tillbakadraget tandkött. Bland personer över 65 år är förekomsten ännu högre.
Problemet är inte bara estetiskt. En blottad tandrot kan ge ilningar och öka risken för rotkaries och slitage. Det kan också bli svårare att hålla rent runt tanden.
Gingival retraktion kan ha flera orsaker. Hård eller alltför kraftig tandborstning, tandlossningssjukdom, tandreglering och rökning är några. Även tandens placering, en tunn tandköttstyp, smala områden med keratiniserad vävnad, stramt läpp- eller tungband samt vissa tandersättningar kan bidra.
Det betyder samtidigt inte att ett tillbakadraget tandkött automatiskt behöver opereras. Om förändringen är stabil och personen inte har besvär kan det ofta räcka med att följa utvecklingen och se till att munhygienen fungerar bra.
Kirurgi kan däremot bli aktuell vid exempelvis besvärande ilningar, ökande retraktion, svårigheter att hålla rent, estetiska problem eller när en tandrot eller ett implantat är blottat.
Det finns flera kirurgiska metoder för att flytta tandköttet tillbaka över en blottad tandrot. En av de bäst dokumenterade är en så kallad koronalt förskjuten lambå i kombination med ett bindvävstransplantat (CAF + SCTG).
Forskningsöversikten visar att denna metod i många fall kan täcka omkring 85–97 procent av den blottade rotytan, och fullständig täckning kan uppnås i ungefär 50–96 procent av fallen när förutsättningarna är goda. En annan metod är tunnelteknik, som bland annat kan användas när flera tänder har gingival retraktion.
Resultatet beror dock mycket på hur stor vävnadsförlusten är. Enligt den klassificering som används internationellt är prognosen bäst när det inte finns någon förlust av tandfästet mellan tänderna. Vid större vävnadsförlust blir möjligheten till fullständig rottäckning sämre.
En blottad tandrot kan också täckas med komposit, alltså ett fyllningsmaterial. Det kan vara ett alternativ i vissa situationer, men behandlingen förändrar inte själva vävnadsbristen.
I den aktuella forskningsöversikten anges att ungefär 16 procent av kompositrestaurationerna hade misslyckats efter två år och 28 procent efter fem år. Problem kan bland annat vara att fyllningen lossnar, missfärgas eller får sekundärkaries.
Vid vissa typer av gingival retraktion kan därför kirurgisk behandling ge en mer långsiktig lösning, medan komposit kan vara ett bättre alternativ när förutsättningarna för kirurgi är dåliga.
Tillbakadragen mjukvävnad är också ett problem som kan uppstå runt tandimplantat. Där är situationen mer komplicerad än runt naturliga tänder. Mjukvävnaden runt ett implantat är biologiskt annorlunda och har sämre förutsättningar att bilda en tät barriär. Om vävnaden drar sig tillbaka kan delar av implantatet eller implantatets yta bli synliga. Det kan göra det svårare att hålla rent och påverka vävnaderna runt implantatet.
Forskningsöversikten pekar på att omkring 2 millimeter keratiniserad slemhinna och tillräcklig vävnadstjocklek är gynnsamt för hälsan runt implantat. Bindvävstransplantat och andra metoder för att förstärka mjukvävnaden kan därför användas för att förbättra förutsättningarna.
Det är dessutom ofta bättre att planera för en tillräcklig mjukvävnad redan innan eller i samband med implantatbehandlingen, i stället för att försöka rätta till problemen efteråt.
Den viktigaste slutsatsen är att behandlingen måste anpassas efter individen. Ett tillbakadraget tandkött är inte i sig en anledning till kirurgi. Om tandköttet är stabilt, personen inte har besvär och det går bra att hålla rent kan det vara klokt att avvakta. Vid fortsatta problem, ökande retraktion eller blottade tandrötter eller implantat kan däremot parodontal plastikkirurgi vara ett alternativ.
För blottade tandrötter är koronalt förskjuten lambå tillsammans med bindvävstransplantat fortfarande den metod som har bäst dokumentation, särskilt när målet är långvarig rottäckning. För implantat är det viktigt att ta hänsyn till mjukvävnadens tjocklek och mängden keratiniserad vävnad redan när implantatbehandlingen planeras.
Den danska forskningsöversikten bygger på 68 studier och visar samtidigt att behandlingen bör väljas utifrån tandens eller implantatets förutsättningar, patientens besvär och vilket resultat som eftersträvas.
