- Dentala material
- Hälsa
Tänderna är inte naturligt kritvita. Färgen varierar från person till person och förändras också med åldern. Men kaffe, te, tobak och vissa andra vanor kan ge tydliga missfärgningar. Vad kan man göra åt det – och när finns det egentligen anledning att bleka tänderna?
Det är lätt att få intrycket att friska tänder ska vara bländande vita. I reklam och sociala medier visas ofta leenden där tänderna är nästan kritvita. Men den naturliga färgen på en tand är betydligt mer varierad. Emaljen är delvis genomskinlig och under den finns dentinet, som har en gulare ton. När emaljen blir tunnare och mer genomskinlig med åldern kan dentinets färg dessutom synas tydligare.
En viss gulaktig eller gråaktig ton behöver därför inte betyda att tänderna är misskötta eller ohälsosamma.
Missfärgningar brukar delas in i ytliga och inre missfärgningar. Ytliga missfärgningar sitter på emaljens yta och kan bland annat bero på kaffe, te, rödvin, starkt färgade livsmedel och tobak. Även bristande rengöring kan göra att beläggningar och färgämnen lättare fastnar på tänderna.
Sådana missfärgningar kan ofta minskas genom noggrann tandborstning och professionell rengöring hos tandvården. Polering eller andra mekaniska metoder kan också ta bort beläggningar på tandytan.
Inre missfärgningar är en annan sak. Då finns färgförändringen inne i emaljen eller dentinet. Det kan exempelvis handla om förändringar som uppstått under tandens utveckling, vissa läkemedel, fluoros, karies eller en skada på tanden. En tand som mörknat efter ett trauma eller efter en rotbehandling kan också behöva bedömas på ett annat sätt än tänder som bara fått ytliga beläggningar.
Alla färgförändringar på tänderna beror, som sagt, inte på sådant som fastnat utanpå tanden. Det finns också tillstånd där själva emaljen har förändrats. Några exempel är:
- Molar-Incisor-Hypomineralization (MIH) är ett tillstånd med oklar orsak där emaljen blir mer porös och vissa tänder också kan bli känsligare. Förändringarna syns som vita, gula eller brunaktiga områden i emaljen på kindtänderna och ibland även på framtänderna.
- Dental fluoros (F) orsakas av ett för högt fluoridintag tidigt i livet och kan ge synliga färgförändringar i emaljen. Förhöjt fluoridintag kan exempelvis förekomma vid hög fluoridhalt i dricksvattnet, bland annat från egen brunn. Förändringarna kan vara vita till brunaktiga.
- White Spot Lesions (WSL), som också brukar kallas kritkaries, visar sig som vita områden i emaljen. De uppkommer ofta vid bristande munhygien, särskilt längs tandköttskanten. WSL kan också uppstå som en komplikation vid behandling med fast tandställning, framför allt runt tandställningens fästen.
Det är alltså inte alltid möjligt att bedöma orsaken till en färgförändring bara genom att titta på tandens färg. En vit, gul eller brun fläck kan ha helt olika bakomliggande orsaker och kan därför också behöva olika behandling.
Tandblekning innebär att man använder ett blekmedel, vanligtvis väteperoxid eller karbamidperoxid. Ämnena kan tränga in i tandens hårdvävnader och påverka de färgade ämnen som finns inne i emalj och dentin. På så sätt kan den naturliga tandfärgen ljusas upp.
Det finns produkter för hemmabruk och behandlingar som utförs eller ordineras av tandvården. Vid tandläkarledd behandling kan individuellt anpassade skenor användas, medan blekning på klinik kan göras med starkare preparat under kontrollerade former.
Men blekning fungerar inte på allt. Fyllningar, kronor, fasader och andra tandfärgade material ändrar normalt inte färg av blekmedlet. Om man bleker sina naturliga tänder kan det därför uppstå en färgskillnad mellan tänderna och gamla lagningar eller kronor.
Det finns en viktig anledning att inte överdriva tandblekning. Tillfällig ilning är en vanlig biverkning och blekmedel kan också irritera tandköttet. Risken ökar bland annat vid starkare behandlingar och felaktig användning.
Att bleka tänderna om och om igen är därför inte en bra strategi bara för att försöka hålla dem så vita som möjligt. Överdriven användning har kopplats till känslighet och irritation och kan påverka tandens yta. Det finns också en risk att emaljen blir mer genomskinlig så att det gulare dentinet under syns tydligare.
Det är därför klokt att först fundera på varför tänderna har ändrat färg och vilket resultat som egentligen är rimligt. Målet behöver inte vara att få tänderna så vita som möjligt – utan att få dem rena, friska och estetiskt tilltalande.
Var gärna försiktig med hemmaknepen. På internet finns många råd om hur tänderna kan blekas med sådant som citron, vinäger, bikarbonat eller aktivt kol. Att något är naturligt betyder dock inte att det är ofarligt för tänderna.
Det finns begränsat stöd för många av dessa metoder, och vissa kan vara för abrasiva eller sura. I en undersökning av en blandning med aktivt kol och salt sågs exempelvis nötning av tandytan utan att metoden gav någon säker blekningseffekt. Tandblekning bör därför inte ses som ett område där man vinner på att experimentera mest möjligt hemma.
Om en tand plötsligt blir mörkare, om en enskild tand skiljer sig tydligt från de andra eller om missfärgningen inte går att borsta eller polera bort, kan det vara klokt att låta tandvården undersöka tanden innan man försöker bleka den.
Ibland är färgförändringen helt harmlös och en naturlig del av åldrandet. I andra fall kan den bero på exempelvis en skada, karies eller förändringar inne i tanden. En undersökning kan därför vara viktig innan man bestämmer vilken behandling som passar.
Alla vita tänder behöver inte vara kritvita. Det är lätt att glömma att tänder faktiskt är levande delar av kroppen och att deras utseende förändras med tiden. Ett friskt leende behöver inte se ut som ett reklamleende.
God munhygien, regelbunden tandvård och att undvika sådant som orsakar kraftiga beläggningar är viktigare än att jaga den allra ljusaste möjliga tandfärgen. Tänder får gärna vara vita – men de behöver inte vara bländande vita för att vara fina, friska och välskötta.
