- Forskning
- Hälsa
- Politik
Idag låter tanken nästan ofattbar: att operera sönder nervförbindelser i hjärnan för att behandla psykisk sjukdom. Ändå blev lobotomi en etablerad behandling under 1940- och 50-talen. Metoden fick till och med Nobelpriset. Hur kunde det hända?
Del 4 av 7 i artikelserien ”Galna idéer inom vården – när vetenskapen hade fel”
Under första hälften av 1900-talet hade psykiatrin få effektiva behandlingar för människor med svåra psykiska sjukdomar. Många patienter tillbringade år eller hela livet på stora mentalsjukhus. Därför sökte läkare efter nya sätt att lindra svåra symtom.
En av idéerna var att problemen kunde bero på felaktiga eller överaktiva förbindelser i hjärnan. Om dessa förbindelser kunde brytas kanske patientens svåra symtom skulle minska. Den portugisiske neurologen António Egas Moniz utvecklade tillsammans med kirurgen Almeida Lima en sådan metod på 1930-talet. Operationen kallades först leukotomi och innebar att nervförbindelser i hjärnans pannlob skars av.
Resultaten uppfattades som lovande. Vissa patienter blev lugnare och mindre plågade av sina symtom. Andra förändrades däremot på ett sätt som i dag väcker betydligt större frågor. Trots det spreds metoden snabbt. I USA utvecklade neurologen Walter Freeman och neurokirurgen James Watts en variant som kallades lobotomi. Freeman blev en av metodens mest entusiastiska förespråkare.
År 1949 fick Egas Moniz Nobelpriset i fysiologi eller medicin för ”upptäckten av leukotomins terapeutiska värde vid vissa psykoser”. Vid den tiden hade lobotomin redan blivit en etablerad del av psykiatrin i många länder.
Walter Freeman utvecklade senare en ännu enklare variant, den så kallade transorbitala lobotomin. I stället för att öppna skallbenet gick instrumentet in genom benet ovanför ögat och in i hjärnan.
Metoden blev känd som ”ice-pick lobotomy”, eftersom instrumentet påminde om en ishacka. Freeman förespråkade metoden som snabb och enkel och utförde själv tusentals lobotomier. Han kom att göra mer än 3000 prefrontala och transorbitala lobotomier mellan 1930 och 1960.
Det som idag kanske känns mest häpnadsväckande är att ingreppet kunde utföras utanför en vanlig neurokirurgisk operationssal. Det var också en av anledningarna till att Freeman mötte stark kritik från neurokirurger.
Lobotomin kunde ibland minska svåra symtom, men priset kunde vara högt. Patienter kunde bli apatiska, initiativlösa eller personlighetsförändrade. Epilepsi och blödningar förekom och vissa patienter dog efter operationen. Det var inte alltid lätt att avgöra om en patient verkligen hade blivit friskare eller bara blivit lugnare och lättare att hantera. Detta är en viktig del av lobotomins historia. Att en behandling gör en patient mindre besvärlig är inte samma sak som att patienten mår bättre.
Lobotomin användes också i Sverige. En svensk genomgång av arkivmaterial från Umedalens mentalsjukhus har uppskattat att omkring 4500 lobotomier genomfördes i Sverige. Vid Umedalen var dödligheten 7,4 procent under åren 1947–1955. Studien visade också att 63 procent av de lobotomerade var kvinnor. Det är siffror som visar att lobotomin inte bara var ett amerikanskt fenomen. Den användes inom svensk sjukvård under en period då den fortfarande betraktades som en möjlig behandling för svåra psykiska sjukdomar.
Under 1950-talet kom nya läkemedel mot psykisk sjukdom. Ett av de viktigaste var klorpromazin, som introducerades i början av decenniet. Samtidigt ökade kritiken mot lobotomin när komplikationer och långsiktiga konsekvenser blev allt tydligare. Användningen minskade snabbt.
Lobotomin försvann så småningom nästan helt, men historien slutade inte där. Dagens psykokirurgi är betydligt mer precis och används endast i mycket speciella fall. Moderna metoder riktar sig mot noggrant utvalda områden och har helt andra krav på dokumentation, kontroll och etik än den gamla lobotomin.
Lobotomins historia är kanske en av de tydligaste påminnelserna om att vetenskap inte är färdig bara för att en behandling är accepterad av sjukvården. På 1940-talet kunde lobotomin framstå som en modern och hoppfull behandling för patienter som hade mycket få alternativ. Några patienter förbättrades också. Men när erfarenheterna blev fler blev det tydligare att priset för behandlingen i många fall kunde vara mycket högt.
Och kanske är det just därför lobotomin hör hemma i vår serie om vårdens märkliga idéer. Det är lätt att skratta åt tobaksrök i ändtarmen eller gamla cigarettannonser med läkare. Lobotomin är svårare. För den påminner oss om att även välutbildade människor, med de bästa avsikter och med ”vetenskapen på sin sida”, kan dra slutsatser som senare visar sig vara allvarligt fel.
