Det finns ingen tvekan om att kvicksilver har negativa effekter på fosterutvecklingen, framför allt på hjärnan. Likaså är det välkänt att selen har en skyddande effekt mot kvicksilver.
Hur de två ämnena samverkar, och vid vilka nivåer selenet har en skyddande effekt på fostret är däremot mer oklart. I en ny studie har forskare mätt kvicksilver, selen och markörer för oxidativ stress i blod, placenta och navelsträngsblod och jämfört med olika mått på utvecklingen hos de nyfödda.
Selenhalten i navelsträngsblod var relativt låg, jämfört med nivån i andra länder, och lägre än vad som behövs för att fullt aktivera glutation-peroxidas. Kvicksilverhalten (Hg) var högre än EPA:s (Environmental Protection Agency, USA) norm hos 18,6 % av de nyfödda. Placentanivåerna av Hg låg över de nivåer där man sett onormal fosterutveckling, men där selennivåerna inte var kända. Man noterade en påtaglig överföring av både selen och Hg till fostret, även om moderkakan fångar upp en del.
Man räknar med att när förhållandet selen/kvicksilver (med hänsyn till molekylvikten) ligger över 1:1 har man en skyddande effekt. I denna studie låg förhållandet i både placenta och navelsträngsblod väl över 1:1. Mätningarna av oxidativ stress visade högre nivåer när Hg var förhöjt, men lägre vid de högre selennivåerna.
Barnen var längre vid de förhöjda Hg-halterna, men motverkades av högre selenhalt, något man inte hade förväntat sig, men födelsevikten lägre, något som observerats i flera andra studier. Moderkakans vikt var också högre vid högre selenhalter. Låga nivåer av selen i placenta var associerat med flera negativa effekter på barnen: storlek på huvudet, födelsevikt och längd. Resultaten visade att selen i viss grad skyddar fostret mot kvicksilver men eftersom studien endast omfattade 250 mödrar behövs större studier.