- Dentala material
- Forskning
- Hälsa
- Miljö
- Politik
Det glänser som silver, är flytande i rumstemperatur och har fascinerat människor i tusentals år. Kvicksilver har använts inom hantverk, alkemi och industri, men också som läkemedel. Under långa perioder betraktades kvicksilver nästan som ett mirakelmedel som kunde hjälpa mot en rad olika sjukdomar.
Del 7 av 7 i artikelserien ”Galna idéer inom vården – när vetenskapen hade fel”
Idag vet vi att bilden är betydligt mer komplicerad. Kvicksilver är ett giftigt grundämne och olika former av kvicksilver kan påverka bland annat nervsystemet, njurarna, lungorna, huden och ögonen. Världshälsoorganisationen WHO räknar kvicksilver till de tio kemikalier som innebär störst folkhälsorisk.
Historien om kvicksilver är därför också historien om hur medicinsk kunskap förändras. Ett ämne som en gång betraktades som värdefullt och läkande kom så småningom att förknippas med förgiftning och allvarliga biverkningar.
Kvicksilver har varit känt sedan mycket gamla tider. Det finns belägg för att mineralet cinnober, som innehåller kvicksilver, användes i det forntida Egypten och Assyrien. Även i Kina och andra delar av världen användes kvicksilver och dess föreningar.
Ämnet hade egenskaper som måste ha verkat märkliga för människor i äldre tider. Den tunga, glänsande metallen kunde röra sig som en vätska och samtidigt bilda legeringar med andra metaller. För alkemisterna blev kvicksilver därför särskilt fascinerande och fick en viktig roll i försöken att förstå och förändra olika ämnen.
Så småningom kom kvicksilver också in i medicinen. Olika kvicksilverföreningar användes mot hudsjukdomar, sår och andra besvär. En av de mest uppmärksammade användningarna var behandlingen av syfilis.
När syfilis spreds i Europa från slutet av 1400-talet hade läkarna få effektiva behandlingar att erbjuda. Kvicksilver fick därför en mycket viktig plats i behandlingen och användes i olika former under flera hundra år. Patienterna kunde få kvicksilver som salvor, tabletter eller andra preparat. I vissa fall användes även ångor eller behandlingar där kvicksilver kom i kontakt med huden. Tanken var att sjukdomen skulle drivas ut ur kroppen.
Problemet var att behandlingen i sig kunde orsaka allvarlig förgiftning. Kvicksilver kunde ge bland annat kraftig salivavsöndring, skador på njurar och nervsystem samt andra allvarliga symtom. Trots detta fortsatte behandlingen under århundraden.
Det märkliga är att kvicksilverbehandlingen kunde behålla sitt anseende trots den uppenbara toxiciteten. Före penicillinets genombrott på 1940-talet hade kvicksilver under omkring fyra och ett halvt sekel en framträdande plats i behandlingen av syfilis, trots att effekten var osäker och biverkningarna kunde vara mycket allvarliga. Historien är ett tydligt exempel på hur svårt det kan vara att överge en behandling som har blivit en del av den medicinska traditionen.
Det finns samtidigt en viktig skillnad mellan att konstatera att ett ämne är giftigt och att säga att det aldrig kan ha någon medicinsk användning. Kvicksilverföreningar har faktiskt biologiska effekter som tidigare läkare kunde utnyttja. Vissa preparat användes exempelvis som bakteriehämmande eller antiseptiska ämnen och andra hade laxerande eller urindrivande effekter. Problemet var att den mängd som krävdes för en önskad effekt ibland låg farligt nära den mängd som kunde orsaka förgiftning.
Det är en av de viktigaste lärdomarna från kvicksilvrets medicinhistoria. Att ett ämne påverkar en sjukdomsprocess betyder inte automatiskt att det är en säker behandling. Det avgörande är vilken effekt man får, vid vilken dos och till vilket pris för patienten. När nya och säkrare läkemedel utvecklades försvann därför kvicksilver successivt ur den moderna sjukvården.
Kvicksilver har emellertid en alldeles särskild plats i tandvårdens historia. När kvicksilver blandas med vissa andra metaller bildas ett amalgam. Dentalamalgam kom att användas i stor omfattning eftersom materialet var hållbart, relativt lätt att arbeta med och länge ansågs vara ett praktiskt sätt att laga skadade tänder. Amalgam innehåller omkring 50 procent elementärt kvicksilver. Därför har materialet under lång tid varit omdiskuterat ur både hälso- och miljösynpunkt.
Det är viktigt att komma ihåg att kvicksilver inte förekommer i exakt samma form i alla sammanhang. Elementärt kvicksilver, oorganiska kvicksilverföreningar och organiska former som metylkvicksilver och etylkvicksilver har olika egenskaper och beter sig olika i kroppen. Riskerna måste därför bedömas utifrån vilken form av kvicksilver det handlar om och hur exponeringen sker. Det förändrar dock inte det faktum att kvicksilver är ett ämne som man vill begränsa människors och miljöns exponering för.
För Tandhälsoförbundet är utvecklingen inom tandvården särskilt glädjande. Inom EU är användningen av dentalamalgam numera i princip utfasad.
Sedan den 1 januari 2025 får dentalamalgam inte längre användas vid tandbehandling inom EU, annat än när det bedöms vara strikt nödvändigt på grund av patientens specifika medicinska behov. Under en begränsad övergångsperiod kunde vissa medlemsländer använda undantag, men den möjligheten upphörde den 30 juni 2026. Från den 1 juli 2026 är även import och tillverkning av dentalamalgam förbjuden inom EU, med mycket begränsade undantag för särskilda medicinska behov.
Det är en utveckling som Tandhälsoförbundet välkomnar. Att tandvården kan använda kvicksilverfria alternativ är en viktig del av utvecklingen mot en mer hållbar tandvård.
Även internationellt går utvecklingen åt samma håll. I november 2025 beslutade parterna till FN Minamatakonvention om ett globalt förbud mot tillverkning och handel med kvicksilverhaltigt dentalamalgam från den 1 januari 2035.
Kvicksilvrets historia är på många sätt fascinerande. Under århundraden sågs det som ett ämne med nästan övernaturliga egenskaper och användes i tron att det kunde bota svåra sjukdomar. Samtidigt kunde behandlingen orsaka just den typ av skador som man försökte behandla.
Det är lätt att se tillbaka på detta och fråga hur tidigare generationers läkare kunde använda ett så giftigt ämne. Men även här finns en viktig lärdom. Kunskap utvecklas stegvis. När läkare saknar bättre alternativ kan ett ämne med tydliga biologiska effekter framstå som värdefullt, även om riskerna ännu inte är fullt kända.
Idag vet vi betydligt mer om kvicksilvrets olika former, hur de tas upp av kroppen och vilka skador exponering kan orsaka. Därför har användningen minskat kraftigt och i många sammanhang förbjudits. För tandvården innebär utfasningen av amalgam att en lång medicinhistorisk epok går mot sitt slut. Det är en utveckling som Tandhälsoförbundet verkligen ser positivt på.
Historien om kvicksilver visar samtidigt varför det är viktigt att fortsätta granska gamla sanningar. Det som en gång betraktades som ett mirakelmedel kan senare visa sig vara något helt annat. Ibland är det klokaste steget inom medicinen inte att hitta nya användningsområden för ett gammalt ämne – utan att våga lämna det helt bakom sig.
Mercury--a major agent in the history of medicine and alchemy (PubMed)
