Det som verkade vara en framgångsrik miljöåtgärd kan visa sig ha långsiktiga negativa effekter. Katalytiska avgasrenare för bilar avger giftiga och katalytiskt aktiva metaller.
Avgasrenarna är avsedda att reducera avgasernas innehåll av kolmonoxid, kväveoxider, och aromatiska kolväten genom katalytisk inverkan av metallerna platina, rhodium och palladium. När emellertid de varma gaserna passerar renaren rivs små partiklar med och hamnar i naturen, i första hand vid vägkanter, på parkeringsplatser och andra ställen med mycket trafik. Andra källor till utsläpp av platinagruppsmetallerna är vid cancerbehandlingar, från tandlagningsmaterial, från smycketillverkning och till mindre del från en del industrier.
Den avgörande frågan är om partiklarna kvarstår som partiklar eller så småningom löses upp och kommer in i djur och växter och vandrar upp i näringskedjan och i slutändan hamnar hos oss själva. Under senaste decenniet har halterna av platinametaller starkt ökat i mark, damm på vägarna, vatten och växter. Varje bil med katalytisk avgasrenare avger platina i nivåer från några nanogram/km (ng/km) vid låg hastighet, upp till cirka 100 ng/km vid motorvägshastighet.
Halterna av platina i miljön är från några mikrogram/kg i naturlig mark till cirka 1 mikrogram/kg i jordbruksmark upp till 30 mikrogram/kg nära vägar, de högsta halterna inom två meter från vägen. Nivåerna av platinametaller vid vägkanter, på stadsgator och parkeringsplatser är så pass höga att det kan vara lönsamt att samla upp dammet och extrahera dessa dyrbara metaller.
Från avgasrenarna kommer metallerna ut som oxider, men de omvandlas till lösliga produkter i biologisk miljö. Det tidigaste exemplet kommer från ett laboratorieförsök där man ledde elektrisk ström genom en odling av bakterier med hjälp av platinaelektroder. Cellerna dog, och vad som först troddes vara en effekt av strömmen, visade sig vara orsakat av bildning av cis-kloro-diaminoplatinat i cellodlingsmediet, en komplex platinaförening som senare använts som cytostatika vid cancerbehandling. Ett antal liknande föreningar används vid onkologkliniker och eftersom sjukhusen inte har reningsanläggningar som tar bort metallerna, kommer de till reningsverken och hamnar som slam på åkrarna. De behandlade patienterna kommer även att utsöndra metallen via toaletter i hemmen.
Platinametallerna i avloppsvatten finns i nivåer om 1-5 mikrogram/l i städer där ursprunget van vara dagvatten, utsläpp från sjukhus och från industrier. I luften låg halten under mätbarhetsgränsen före införandet av avgasrenarna, men har sedan dess stigit till några tiotals pikogram/m3 luft upp till flera hundra pg/m3. Platinametaller kan även detekteras i borrprover i isen i Alperna, på Grönland och Antarktis och metallerna kan således spridas långa vägar.
Gifteffekterna och vid vilka nivåer platinametallerna är giftiga på människa är dåligt kända, förutom att platina vid cancerbehandling är starkt giftiga både på cancercellerna och som biverkan på normala celler. De är dessutom allergener. Nivåerna i blod, urin och feces var vid en studie från Australien 0,56 mikrogram/l, 0,18 mikrogram/l och 10,5 mikrogram/kg, respektive. Officiella uppfattningen är att nivåerna som befolkningen utsätts för inte är hälsovådliga, men vid industriella exponeringar har man sett astma, missfall, allergiska reaktioner, illamående, hårförlust, hudproblem och slemhinneirritation. Långvarig exponering kan ge anemi och njurskador. Metallerna utsöndras långsamt och ackumulerar i kroppen vid långvarig exponering.
Platinametallerna binder till svavel och selen i kroppen och orsakar bildning av fria radikaler. Samma ämnen, innehållande svavel och/eller selen samt antioxidanter, som skyddar mot andra tungmetaller som kvicksilver, bör därför även skydda mot toxiska effekter av platinametaller.
Palladium är en ofta använd beståndsdel i tandkronor och man bör vara uppmärksam på risken för hälsoeffekter.
Senaste artikel
Tidigare artikel
Tidigare artikel
Tidigare artikel
