- Forskning
- Hälsa
- Miljö
PFAS är långlivade ämnen med negativ effekt på hälsa och miljö. Forskning visar att aktivt kol, växter och förbränning är några metoder som skulle kunna användas för att få bort dessa skadliga ämnen.
PFAS är syntetiska, smutsavstötande ämnen. De har egenskaper som gör dem både vatten- och oljeavvisande. PFAS tål höga temperaturer och används bland annat i brandsläckningsskum, smink och för impregnering av till exempel vattenavstötande kläder. PFAS kan även återfinnas i stekpannor, skor, skidvallor, möbeltyger och matförpackningar som är non-stick.
Människor får i sig kemikalierna huvudsakligen genom dricksvatten och mat, men även via inomhusluft, damm samt konsumentprodukter. Ämnena kommer ut i naturen bland annat via Försvarets brandövningsplatser och på avfallsdeponier.
Evighetskemikalier kallas dessa ämnen som samlas under förkortningen PFAS (per- och polyfluorerade alkylsubstanser). Öknamnet har de fått på grund av att de inte bryts ner i naturen. Det är därmed upp till människan att få bort dem från vatten och jord. Forskare undersöker för närvarande metoder som kan rena bort PFAS.
Djurstudier påvisar att exponering av PFAS kan påverka såväl vuxna djur som foster och avkomma bland annat genom att försämra immunförsvaret och hjärnans utveckling.
PFAS-ämnet C8 har varit föremål för omfattande studier av hälsoeffekter. Den så kallade C8-studien undersökte hälsoutvecklingen hos invånare i delstaten Ohio (USA) som hade höga halter av C8 på grund av utsläpp från en fabrik. Sammanlagt ingick 69 000 invånare i studien som visade att det fanns ett sannolikt samband (a probable link) mellan exponering för C8 och sex olika sjukdomstillstånd. Det rör sig om högt kolesterol, ulcerös kolit (inflammation i tjocktarmen och ändtarmen), hypotyreos (en sköldkörtelsjukdom), testikelcancer, njurcancer samt havandeskapsförgiftning.
Det finns många som påstår sig ha bra metoder för att rena vatten och jord från PFAS. I projektet Testbed PFAS har forskningsinstitutet RISE ägnat fyra år åt att testa metoderna.
Det är få som renar bort PFAS, men tekniker finns. RISE testade bland annat att rena vattnet från Tullinge vattenverk i Botkyrka. Det stängdes 2011 efter att man upptäckt att PFAS spridits från Tullinge flygfält. Tre olika tekniker testades, en kunde inte utvärderas på grund av teknikstrul men de två andra lyckades få ner halterna till under 4 ng/liter, vilket är det gränsvärde som börjar gälla den 1 januari 2026.
De flesta kommuner har inte analyserat sitt vatten för PFAS och det är ännu färre som renar det. En kartläggning, som Livsmedelsverket publicerade 2021, visade att endast 123 av 290 kommuner undersökte sitt vatten för PFAS. Av de 154 vattenverk som analyserades förekom PFAS i 72.
PFAS finns även i naturvatten och i jorden där kemikalierna tar sig in i våra livsmedel. Reningen blir där mer komplicerad.
En av platserna där RISE testade olika reningsmetoder var ett flygfält där det fanns en kraftigt förorenad branddamm. Man renade vattnet i flera steg. Stora mängder PFAS avlägsnades från dammen under den relativt korta testperioden.
Problemet som uppstår om man inte renar, är att kemikalierna oftast fortsätter att läcka ut, exempelvis till angränsande vattendrag. En annan del av projektet Testbed PFAS har därför varit att utvärdera PFAS-fria alternativ till brandsläckningsskum.
Försvarsmakten genomför övningar för att effektivt kunna släcka bränder, till exempel ett flygplan som läcker bränsle som brinner. Man har testat hur det fungerade att släcka med flera olika PFAS-fria släckmedel. Resultaten var goda och ledde till att Försvarsmakten upphandlade ett PFAS-fritt släckmedel till flygvapnets nya släckbilar.
En annan metod som dock inte testades av RISE, främst på grund av tidsbrist, är att rena vatten med hjälp av växter. Maria Greger, docent i växtfysiologi vid Stockholms universitet, har i 30 år forskat i ämnet fytoremediering, det vill säga att använda växter för att rena mark, vatten och luft från föroreningar. Tillsammans med två andra forskare driver hon företaget PhytoEnvitech AB som har utvecklat en metod för att rena naturvatten med hjälp av flytande våtmarker.
– Ofta vill man ha vatten som är någorlunda lugnt för att växterna ska hinna ta upp kemikalierna. Växterna kan både bryta ner och ta upp de här ämnena, säger Maria Greger.
Det som inte bryts ner hamnar till slut i växtskotten, vilka skördas och förbränns. Inom några år kan föroreningen vara borta. Om det finns en källa som inte har lokaliserats och som hela tiden läcker, behöver man rena kontinuerligt. Den som har en damm, vilken är förorenad, kan bli av med det mesta av kemikalierna inom några år, beroende på dammens storlek.
