- Hälsa
- Politik
Flera olika forskningsrapporter inom området tandvård har granskats av SBU och Cochrane. Ett stående inslag är att flertalet behandlingar saknar evidens eller tillräcklig forskning för att kliniska beslut ska kunna fattas. Man kan alltså inte lita på de råd och den behandling tandläkaren ger. Trots det dåliga kunskapsläget har Socialstyrelsen i de nya riktlinjerna för tandvården mycket detaljerat gett råd och rekommendationer för hur olika tillstånd ska behandlas.
En av de största undersökningarna gällande evidens i tandvården gjordes 2012 och det är inte mycket som ändrats sedan dess. Den publicerades i den vetenskapliga tidskriften Journal of Evidence-Based Dental Practis. Studien gjordes på 120 reviewartiklar, vilket innebar att varje reviewartikel bestod av ett stort antal artiklar som granskats av andra forskare.
Studien fann att 78 procent av alla tandvårdsbehandlingar saknade vetenskapligt stöd eller hade så litet stöd att metoden inte kunde ligga till grund för ett kliniskt beslut. Det är alltså främst tandläkarens egen praktiska erfarenhet som styr vilken vård du får.
Patienterna behöver få kunskap om den låga evidensgraden ansåg artikelförfattaren C. Mariano Faggion. Han menade att mer transparens behövs för att patienten ska kunna fatta väl informerade beslut. Den låga evidensgraden kan göra att patienten antingen väljer att avstå behandling eller väljer annan behandling än den tandläkaren föreslår.
Ytterligare en studie har publicerats i år med Faggio som en av flera författare. Inte heller nu kunde forskarna finna någon förbättrad evidens i tandvården.
Trots den låga evidensgraden har Socialstyrelsen i de nya nationella riktlinjerna för tandvården detaljerat försökt styra upp vilka åtgärder som ska vidtas vid olika tandvårdsbesvär. Tandhälsoförbundet är mycket kritiskt till detaljeringsgraden i dessa riktlinjer och därtill fattas riktlinjer på en del väsentliga områden. Socialstyrelsen har tyvärr helt tappat bort patient- och bemötandeperspektivet.
Amalgamsanering, borttagning av tänder och käkinfektioner finns inte alls med i riktlinjerna trots att det både finns forskning för att kunna dra slutsatser om behandlingen och att fel gjorda åtgärder kan ställa till allvarliga problem för patienten.
Riktlinjer behövs också om bemötande av patienter, vilka prover som behövs för att hindra allergi mot dentala material och tydliga instruktioner om hur infektioner i rotfyllda tänder och i käkbenet ska upptäckas och behandlas.
De nya riktlinjerna och direktiven från Socialstyrelsen har inte alls fångat upp Tf:s synpunkter. Tyvärr kommer riktlinjerna att bli styrande, vilket innebär att det i framtiden kan bli ännu svårare att lita på tandläkaren och få korrekt behandling.
Faggions ideer om att informera patienten om den låga evidensgraden har inte fått genomslag hos Socialstyrelsen. Inte heller finns några skrivningar om vilken information patienten ska få för att kunna fatta informerade beslut.
