Gränsvärden för bisfenol A är basGränsvärden erade på toxikologiska och carcinogena effekter och på riskerna för skadliga effekter när ämnet sväljs ner.
Opinion från endocrinologer som studerat den hormonstörande effekten av mycket låga doser och från allmänheten åstadkom att nappflaskor med bisfenol A i polykarbonatplast förbjöds, åtminstone i en del länder. Handeln utfäste vid samma tid att man skulle ta bort bisfenol A-behandlat papper som användes som kvitton. Någon uppföljning av om detta verkligen har skett har inte presenterats.
Bisfenol A finns i biljetter, kvitton och annat papper där färgen framkallas genom värme på papper där ytan behandlats med ämnet i halter upp till 20 milligram per gram papper. Bisfenol A är tillsatt då det får ett färglöst ämne att vid uppvärmning bli färgat. Papper brukar man inte svälja ner, men nu har en studie visat att vanliga hygienprocedurer starkt kan öka upptaget genom huden.
I studien användes våtservetter innan försökspersonerna fick hålla i kvitton och därefter mättes bisfenol A i serum och urin. Man säkerställde att personerna varit exponerade för så lite av ämnet som möjligt under föregående tidsperiod, något som inte var helt enkelt eftersom bisfenol A kan kontaminera många produkter.
Nivåerna av bisfenol A i serum och urin steg kraftigt efter exponeringen och överfördes även från händerna till pommes frites som man ofta äter med fingrarna på snabbmatsresturanger. I studien undersöktes endast våtservetter, innehållande isopropyl myristat, propylenglykol och etanol, men forskarna påpekar att många andra hudmedel som innehåller fettlösliga medel kan ha samma effekt och kan öka upptaget av bisfenol A med upp till 100 gånger.
Kemikalieindustrin, som tillverkar flera miljoner ton bisfenol A per år, och regelverket inom EU och USA har bortsett från risken med upptag genom huden och baserat riskvärderingen enbart på nedsväljning och rent toxiska effekter. En kontrovers seglade upp tidigare under året när ett antal redaktörer för stora toxikologiska tidskrifter avvisade behovet av ett regelverk, baserat på de endokrinologiska effekterna vid extremt låga nivåer. Publiceringarna orsakade starka protester och motinlägg från endokrinologer. Vid oberoende granskningar visade det sig att flertalet av toxikolog-redaktörerna hade starka kopplingar till kemikalieindustrin.
