- Politik
Politiska beslut och ny lagstiftning syftar till att sätta patienten i centrum och involvera hen i behandlingen. Så har det inte alltid varit och därför ställs tandläkare, läkare och annan vårdpersonal inför svåra dilemman som inte är lätta att hantera. I en artikel i Läkartidningen belyses detta i en artikel skriven av Joar Björk etikombud i Kronoberg.
Det är när läkare och patient har diametralt motsatta åsikter om vad som är en optimal vård som problem uppträder. Det väcker flera etiska frågor, enligt artikelförfattaren. Dels anser läkaren ofta att patienten har orimliga krav och att hälsan kan äventyras om patientens förslag genomförs medan patienten tror på det hen föreslår.
I artikeln behandlas relationen patient läkare och det framgår att läkare ofta anser att patienter med höga krav är jobbiga och att det är enklare att arbeta med sådana som fogar sig i de spelregler som erbjuds, det vill säga gör som doktorn vill. Det som är viktigt att fundera över är hur läkare och patient ska kunna behålla en bra relation trots stora skillnader i åsikter om hur behandlingen ska gå till, enligt Joar Björk.
Vårdgivare anser ofta att patienten har felaktiga uppfattningar och orimliga önskemål. Men om nu patienten ska involveras i behandlingen så måste läkare eller annan vårdgivare inta en annan attityd och tillåta patienter att diskutera uifrån sin utgångspunkt och skilda värderingar är något som också måste accepteras av vårdgivaren.
Min egen uppfattning, skriver Joar Björk, är att eventuella rättviseproblem i sådana situationer är mer allvarliga än problem avseende vårdkvaliteten. Vidare anser han att man ska ta patienten på allvar och efterfråga patientens avsikter med behandlingen och man ska akta sig för att uppfatta patientens krav som orimliga.
Resonemangen i artikeln pekar på de dilemman Tandvårdsskadeförbundets medlemmar ofta befinner sig i. Uppfattningen hos våra medlemmar är främst att läkare och tandläkare saknar kunskaper i de frågor där man inte kommer överens och när vårdgivaren i sådana lägen inte klarar av att lyssna på patienten och ta till sig ny kunskap uppstår konflikter.
Läkare och tandläkare har inte kapacitet att sätta sig in i alla frågor inom vården, men den som saknar djupa kunskaper eller bara går på hörsägen från kollegor bör förhålla sig ödmjuk till patientens kunskaper. Vår erfarenhet är att patienterna känner sina egna kroppar betydligt bättre än vårdgivaren och att de egna iakttagelserna i de flesta fall stämmer.
Om en viss behandling önskas av en patient och patienten själv upplever att den är den rätta bör vårdgivare, precis som Joar Björk skriver, tillmötesgå patienten. Vi har flera exempel på att borttagning av amalgamfyllningar och rotfyllningar gjort kroniskt sjuka medlemmar friska eller i alla fall gett dem betydande hälsoförbättringar.
I dag är endast en mindre del av den medicinska vården evidensbaserad (ca 25 %) och än mindre i tandvården (ca 10 %). Läkare och tandläkare bör därför inte hänvisa till evidens för i så fall skulle en stor del av vården behöva tas bort. I vissa fall finns både forskning och god erfarenhet av behandlingar och det gäller både skolmedicinen och den så kallade alternativa vården.
En öppen dialog behövs mellan vårdgivare och patienter samt deras företrädare för att skapa bättre förutsättningar för patientcentrerad vård. Artikeln i Läkartidningen är en bra början.
