Grav brist på D-vitamin, orsakad av brist på solljus och dålig näring, orsakade engelska sjukan med svagt och deformerat skelett. Ett botemedel, tran eller fiskleverolja, upptäcktes i början av 1900-talet och den aktiva komponenten, D-vitamin, isolerades av Alfred Winlau och gav honom Nobelpriset 1928.
Man noterade att inte bara skelettet påverkades utan även tandutvecklingen med ökad frekvens av karies under uppväxtåren. Ett antal prospektiva studier med tillförsel av D-vitamin och jämförelse med kontrollgrupper, påbörjades redan under 1920-talet med försöksupplägg som inte anses adekvata idag.
En forskare i USA har gjort en genomgång av alla forskningsuppgifter om samband mellan D-vitamin och karies sedan 1920-talet. Av 714 träffar innehöll endast 38 studier tillräckliga uppgifter för att man skulle kunna utvärdera den eventuella effekten av D-vitamintillförsel. I 17 av dessa tillfördes D3-vitamin, i 15 D2-vitamin och i 6 stycken behandlades barnen/ungdomarna med UV-lampa. Patienternas ålder var mellan 2 och 16 år, i medeltal 10. Studierna varade i medeltal två år.
Studierna kom från skolor, läkar-tandläkarpraktik och sjukhus. I flertalet studier undersöktes kariesfrekvensen i permanenta tänder eller blandat mjölktänder och permanenta tänder. Endast 3 studier utfördes med barnen slumpvis fördelade mellan försök och kontroller och med försöksledaren/utvärderaren ovetande om fördelningen (blindförsök).
Ingen signifikant skillnad förelåg mellan D3- och D2-vitamin men om fyra studier på vuxna från 1933 från en privatklinik tas bort, de studier som författaren anser mest misstänkta för att vara vinklade och ha förutfattade meningar, blir D3-vitamin avsevärt mer effektivt än D2-vitamin, men båda sorterna, liksom UV-ljus minskade kariesförekomsten till ungefär hälften under två år. Studierna visade att D-vitamin är mindre effektivt efter 13 års ålder.
Undersökningarna har en spännvidd på över 60 år (1924-89) och ingen liknande studie verkar ha gjorts efter 1989, kanske beroende på att tandvården hävdat (och fortfarande hävdar) att fluor är det bästa medlet för att förebygga karies. Författaren anger att D-vitaminbrist finns hos en avsevärd procent av barnen i USA och att problemet förvärras och att 25 % får i sig för mycket fluor.
Den största svagheten i en stor del av studierna är svårigheten att avgöra om de varit influerade av förutfattade meningar eller industriintressen. Efter upptäckten av D-vitamin salufördes olika preparat aggressivt. Levnadsvillkoren, kost mm. har dessutom avsevärt förändrats sedan mellankrigstiden, både till det bättre och sämre. Forskaren anger emellertid att de senare, mer rigoröst kontrollerade studierna, återspeglar att D-vitamin är mer effektivt mot karies än vad de tidigare studierna visat.
