- Dentala material
När tandläkaren sätter på kronor, broar eller gör inlägg och skalfasader finns lite olika tekniker. För den som är känslig är det angeläget att fundera på cementet, om det keramiska materialet respektive tanden behöver förbehandlas och risken för att härdningen inte blir tillräckligt bra.
I den norska tandläkartidningen finns en artikel som beskriver just detta. Den är intressant såtillvida att man får en beskrivning av de olika momenten vid cementering, vilket gör att man kan ställa bra frågor till sin tandläkare. Det handlar inte bara om själva cementets sammansättning utan om preparering av krona/bro respektive tand och härdning av cementet.
Artikeln är skriven av två norska tandläkare och kan vara svår för den som inte arbetar i branschen, men den ger ändå lite förståelse för vilka frågor man kan behöva ställa till tandläkaren. Tyvärr tar den inte alls upp något om cementens innehåll eller dess hälsorisker.
Den viktigaste egenskapen för ett cement är att fästa keramen till tanden och då är bindningsstyrkan mellan materialen av stor vikt. De flesta plastbaserade cementen så kallade resincement har bra vidhäftningsförmågor enligt författarna till artikeln. Viktigt är också att cementet flyter ut ordentligt så att det förseglar mellanrummet mellan tanden och kronan eller bron, men cementet ska också vara estetisk tillfredsställande både vad gäller färg och translucens.
Många gånger krävs blästring eller annan preparering av keramen och det sker för det mesta innan patienten får den i tanden. Kanske har denna preparation inte så stor betydelse för hälsan, men det kan vara bra att fråga tandläkaren hur den görs och med vilka kemikalier.
Tandläkaren behöver använda ett cement som flyter ut så att det fäster ordentligt och det får inte vara för tjockt, eftersom tanden då blir för hög. Ofta är cementet ett tvåkomponentslim ungefär som epoxilim och för att få bra härdning krävs att blandningen görs korrekt mellan de två komponenterna. Normalt får tandläkaren cementet i kapslar med rätt blandning, men oftast ska tandläkaren bland materialet på plats.
Av artikeln framgår att cementet antingen kan vara kemiskt- eller ljushärdande, men det finns också cement där man härdar på båda sätten och det verkar ge bäst härdning. Vid ljushärdning är det väsentligt att härdlampan fungerar väl och att den inte är smutsig, eftersom ljuset då blir sämre. Att härda lite extra kan förbättra härdningen, enligt författarna.
En ofullständig härdning gör att mer så kallade monomerer finns kvar och det är dessa som är reaktiva och kan göra att man blir allergisk eller överkänslig mot materialet. När monomererna härdat ordentligt är de sällan skadliga. Cementet kan också ta åt sig vatten och då kan mer ohärdade monomerer läcka ut och cementet kan i sådana fall förlora en del av bindningsstyrkan.
När en krona eller bro tillverkas används olika dataprogram och då beräknas att cementet ska ligga mellan tand och krona/bro. Använder då tandläkaren ett cement som inte flyter ut tillräckligt blir cementet för tjockt och kronan eller bron för hög. Tandläkarens arbete görs med stor precision och bara några bråkdels millimeter kan upplevas som obehagligt och också störa bettfunktionen.
De frågor man kan ställa till tandläkaren om cementet är vad det innehåller, hur det härdas och på vilket sätt tanden respektive kronan/bron prepareras innan den cementeras fast. Känsligheten är mycket individuell, men viktigt kan vara att det inte innehåller metaller (som färgämnen mm), bisfenol A som är hormonstörande eller andra ingredienser som man kan vara känslig för.
Är man mycket känslig är det viktigt att pröva cementet i munnen en tid (5-7 dagar) innan det sätts in. Känner man obehag eller får uppblossande allergiska reaktioner ska man välja något annat.
Se mer via denna länk (norska)
