- Forskning
- Politik
Idag är det svårt att föreställa sig att en svårt sjuk patient skulle kunna behandlas genom att tappa ut stora mängder blod. Ändå var åderlåtning under mer än två tusen år en av medicinens vanligaste behandlingsmetoder. Feber, huvudvärk, inflammationer och lunginflammation är bara några av de tillstånd som behandlades på detta sätt.
Del 6 av 7 i artikelserien ”Galna idéer inom vården – när vetenskapen hade fel”
En av åderlåtningens mest kända patienter var USA förste president, George Washington. I december 1799 blev den 67-årige Washington svårt sjuk efter att ha varit ute i kallt och vått väder. Han fick svåra halsbesvär, kunde knappt tala och hade allt svårare att svälja och andas.
Washington bad själv att få bli åderlåten innan läkarna hann fram. När hans hustru Martha blev orolig över hur mycket blod som rann och ville att behandlingen skulle avbrytas lär Washington ha sagt: ”More, more!”
När läkarna kom fortsatte åderlåtningen. Washington tappades på blod flera gånger och fick dessutom andra behandlingar som var vanliga vid den tiden. Sent samma kväll avled han. Senare uppskattningar har gjort gällande att omkring 1,7 liter blod kan ha tappats under sjukdomsförloppet – en mycket stor mängd för en redan svårt sjuk människa.
Vi kan inte veta om Washington hade överlevt med dagens sjukvård. Hans akuta sjukdom var i sig potentiellt livshotande. Men den stora blodförlusten kan knappast ha varit till hans fördel.
För att förstå varför åderlåtning kunde uppfattas som en rimlig behandling behöver vi gå tillbaka till antikens medicin. Enligt den så kallade humoralpatologin var hälsan beroende av balansen mellan fyra kroppsvätskor: blod, slem, gul galla och svart galla. Om balansen rubbades uppstod sjukdom. Läran utvecklades under antiken och fick senare ett mycket stort inflytande genom den grekisk-romerske läkaren Galenos. Hans medicinska skrifter kom att påverka europeisk medicin under många århundraden.
Om en sjukdom ansågs bero på ett överskott av blod blev slutsatsen därför ganska logisk: blodet behövde avlägsnas. En ven kunde öppnas med en lansett, men blod kunde också dras ut genom koppning eller med hjälp av blodiglar.
Problemet var att behandlingen ofta kunde uppfattas som framgångsrik även när den inte hade någon verklig effekt. Om patienten blev bättre efter åderlåtningen kunde förbättringen tillskrivas behandlingen. Om patienten blev sämre kunde man i stället tänka att sjukdomen varit ovanligt allvarlig eller att ännu mer blod hade behövt tappas. Det visar hur svårt det kan vara att bedöma en behandling enbart utifrån erfarenhet.
Åderlåtning var inte bara läkarnas uppgift. Under medeltiden och långt därefter utfördes många praktiska kirurgiska behandlingar av barberarkirurger. De behandlade sår, gjorde mindre operationer, åderlät patienter och drog ut tänder.
Sambandet mellan barberaryrket och kirurgin var särskilt tydligt i England. År 1540 bildades Company of Barber-Surgeons, och både barberare och kirurger fortsatte under lång tid att ha rätt att dra ut tänder. Först 1745 gick yrkesgrupperna formellt skilda vägar. Tandläkaryrket skulle så småningom utvecklas till en egen profession.
Även blodiglar blev mycket populära. De gjorde det möjligt att tappa blod utan att öppna en ven och användes i stor omfattning under 1700- och 1800-talen.
Under 1800-talet började allt fler läkare ifrågasätta den gamla behandlingen. En av dem var den franske läkaren Pierre-Charles-Alexandre Louis, som systematiskt jämförde olika patientgrupper och deras sjukdomsförlopp.
Hans så kallade numeriska metod var ett tidigt steg mot det som senare skulle utvecklas till klinisk epidemiologi och evidensbaserad medicin. När Louis undersökte åderlåtning vid bland annat lunginflammation fann han inte det stöd för behandlingen som dess förespråkare hävdade.
Det var en viktig förändring. I stället för att fråga vad erfarna läkare trodde började man fråga vad som faktiskt hände med patienterna. När resultaten jämfördes blev det allt svårare att försvara åderlåtning som en generell behandling. Under 1800-talet började metoden därför gradvis förlora sin ställning.
Historien har dock en intressant avslutning. Åderlåtning är inte helt försvunnen ur sjukvården. Idag används kontrollerad blodtappning, så kallad terapeutisk flebotomi, vid vissa specifika sjukdomar. Vid hemokromatos kan regelbundna blodtappningar minska kroppens överskott av järn. Vid polycytemia vera, där kroppen bildar för många blodkroppar, kan blodtappning användas för att minska mängden röda blodkroppar och risken för komplikationer.
Skillnaden mot den gamla åderlåtningen är den vetenskapliga grunden. I dag vet man varför behandlingen kan fungera, vad den påverkar och vilka patienter som kan ha nytta av den. Behandlingen kan dessutom följas upp genom mätningar och medicinska kontroller.
Det är kanske den viktigaste lärdomen från åderlåtningens historia. Problemet var inte att tidigare läkare saknade erfarenhet eller kunskap. De hade tvärtom en mycket lång tradition att luta sig mot. Problemet var att erfarenhet inte alltid räcker för att avgöra om en behandling verkligen fungerar.
En patient kan bli frisk efter en behandling utan att behandlingen har gjort patienten frisk. För att kunna skilja mellan dessa saker måste man jämföra resultat, samla kunskap och vara beredd att ompröva sådant som länge har betraktats som självklart.
Det är lätt att se tillbaka på åderlåtningen och undra hur man kunde tro på en sådan behandling. Men kanske är den viktigaste frågan inte hur dåtidens läkare kunde ha fel, utan hur vi själva upptäcker när våra egna föreställningar behöver omprövas.
Medicinhistorien visar att det som betraktas som självklar kunskap i en tid inte alltid behöver vara det i nästa. Ibland är den farligaste meningen inom vården inte ”vi vet inte”. Det är: ”Så här har vi alltid gjort.”
Källa: ChatGPT
