För 15 år sedan då jag med stigande fasa insåg konsekvenserna av amalgamanvändningens effekter på samhället, var min reaktion denna: Får vi inte snabbt stopp på detta och rätt vård och behandling för framför allt 40-talisterna, så går samhället mot en mycket allvarlig situation. Vi är där nu.

*Samhällskostnaderna ökar *

Långtidssjukskrivningarna ökar dramatiskt. Utbrändheten breder ut sig i allt snabbare takt. Barnen blir alltmer oroliga i skolorna. De får diagnoser som ADHD och Damp, men få vet egentligen något om orsakerna till tillstånden vare sig det gäller barn, utbrända 30- åringar eller 45-60 åringar med diagnoser som fibromyalgi, led/muskelsjukdomar, kronisk trötthet, Sjögrens syndrom, Meniers sjukdom, olika psykiska tillstånd och andra sjukdomar.

De äldres situation med allt fler Alzheimersjuka innebär att vården kollapsar. Kommunerna har inte resurser att ta hand om förvirrade gamla, som blir allt äldre.

Ovilja att lyssna

Tänk om man hade lyssnat på oss då och om Lekutredningens konstaterande, om att amalgamet är toxikologiskt olämpligt hade utmynnat i krafttag för att stoppa amalgamet. Med viljan att städa upp efter decenniers missbruk av ett material som innehåller ett av de giftigaste ämnen vi känner till hade situationen sett annorlunda ut!

Varför försvinner goda krafter?

Tänk om Socialstyrelsens dåvarande medicinalråd Viking Falks ord hade efterlevts. Han sa i TV att vi har haft fel, nu ska vi försöka ställa tillrätta. Vad hände? Falk “omplacerades” omgående till annan tjänst. Andra tjänstemän som inte var lika positivt inställda till patienternas problem tog över frågan. Användningen av amalgamet fortsätter in i våra dagar.

Missbruket av amalgam på barn!

Man hävdar från de tandläkare, som har hand om barn med särskilda behov, att inget annat bra material finns! Man söver små, rädda, sjuka barn och “knökar” in amalgam i alla tänder som behöver lagas i en enda behandling!

Motivet till detta är att de annars skulle behöva sövas en gång i halvåret! Detta är hårresande och borde leda till omgående flygande inspektioner och varningar från Socialstyrelsen. Här finns det verkligen förutsättningar till direkta ingripanden utan föregående anmälan. Barnens liv och hälsa är i direkt fara vid denna behandling!

Hur många barn har offrats på bekvämlighetens altare?

Av de landsting, som har besvarat vår fråga angående amalgamanvändningen på barn, har flera upphört att göra detta. Andra förringar problemet genom att svara “att det är så få som det berör”. Någon medicinsk uppföljning sker inte alls.

Man måste fråga sig om föräldrarna ger sitt samtycke och om de har fått en korrekt information, både om material och eventuella bieffekter? När det gäller sjukvårdsinsatser ska föräldrarna godkänna alla åtgärder. Troligen är det så, som i övrigt inom tandvården, att inga riktiga regler finns för information om alternativ. Ännu saknas obligatorisk anmälan om biverkningar.

Måste vi alltid invänta USA?

I USA har delstaten Kalifornien avsatt sina motsvarigheter till Socialstyrelsens tandvårdsenhet på grund av att de inte har uppfyllt kraven att lämna information om att kvicksilver ingår till 50 procent i amalgam och om riskerna för gravida kvinnor och foster. I Sverige finns det i Socialstyrelsens anvisningar några rader om detta, men det är kunskap som inte når vare sig mödrarna via mödravårdscentraler eller informeras om på annat sätt. Tandläkarna har inte informerats om kvicksilvrets övergång till foster från moderns amalgamfyllningar.

Bra resultat av rätt sanering

De kunskaper, som har tagits fram i olika sammanhang av seriösa forskare, visar att 40-50 åringar, som blir sanerade från alla metaller, rotfyllningar och infektionshärdar i käkben, så småningom slipper att vara fortsatt heltidssjukskrivna.

Vi kan inte förstå hur politikerna, som i alla andra sammanhang kapar onödiga kostnader, struntar i kunskaperna om att minskad giftbelastning också sänker samhällskostnaderna. Det mänskliga lidandet minskas som ett resultat av rätt behandling.

Enkla åtgärder vidtas inte

Att kvicksilver hör ihop med Alzheimers sjukdom har forskare i USA visat, men inte ens B12 ges till våra gamla och förvirrade på ett konsekvent sätt i vården. Rätt genomfört skulle säkerligen resultatet bli minskade vårdtyngder och gladare patienter. De gamla har ofta mängder av metaller i sina tänder.

Med det nya förslaget om högre subventioner till just dessa grupper är risken uppenbar att man i all välmening förvärrar problemen.

Titanimplantat för 10.000-tals kronor är inte alltid den bästa lösningen för redan sjuka individer, där ingen hänsyn tas annat än till tuggförmågan. Vi har rapporter om patienter som blivit oerhört sjuka av implantat, men där man vägrar ta bort dem, trots att biverkan klart föreligger.

Barnen ska skyddas

Barn med inlärningsproblem och bokstavsdiagnoser kan behöva avlastas på olika sätt och utredas för eventuell fosterexponering. Kanske kan de genom både rätt pedagogiska insatser och vitaminer och mineraler fungera bättre. De ska naturligtvis inte utsättas för risken att få amalgam.

Vi har tyvärr också erfarenheter av att “utbrända” 30-åringar inte bara är stressade av sina arbeten utan också hör till den grupp som lider av att de påverkats i fosterstadiet av kvicksilver. Deras mödrar fick som regel omfattande amalgamarbeten gjorda under graviditeten. Har de en eller två amalgamfyllningar kan detta räcka för att de, i den pressade situation som de oftast lever i, blir sjuka. De har också utsatts för kvicksilver som konserveringsmedel i vacciner.

Läkemedelsföretagens intressen och prestige från universiteten

Tänk om… Viking Falk hade fått städa upp och om Tf:s kunskaper hade tagits tillvara då. Tänk om inte de, som tjänar pengar på sjukdomar, hade så stora resurser! Om man prestigelöst hade fått möjlighet att arbeta med att finna orsaker och möjlighet till bot eller bättring då.

När fler patienter inte längre nöjer sig med en diagnos utan vill ha en förklaring till varför symptomen uppstått ställs högre krav på vården! Det märkliga är att vårt sjukförsäkringssystem utformats så att bara vissa diagnoser godkänns och accepteras för att få sjukpenning. Detta snedvrider hela systemet. Massor av människor, som faktiskt är sjuka av sina tandersättningsmaterial, tvingas acceptera andra diagnoser. Detta sker enligt Socialstyrelsens senaste anvisningar och visar att nu behövs det krafttag för att sprida de kunskaper som finns när det gäller sjukdomstillstånd som uppstått av dentala material eller förstärker andra sjukvårdstillstånd.

Folkhälsoinstitutet har via Vårdalstiftelsen pekat på att våra grupper saknar vård. För att få denna vård krävs samarbete med Tf som organisation och utan påverkan av de grupper som nu i ett par decennier har förnekat oss vård och behandling på lika villkor. FRN:s slutsatser måste efterlevas nu.

Läkartidningen och Tandläkartidningen

I Läkartidningen har under senare tid två artiklar publicerats av en före detta medicinsk chefsläkare i Trollhättan, Tore Leonhardt. Han insinuerar att amalgamsjukan är en “epidemi”. Hans teorier går ut på att Tf genom politiska kontakter och dito erfarenheter har gjort frågan allmänt känd samt att media har backat upp frågan.

I slutet garderar han sig på det sätt som är vanligt även hos Socialstyrelsen. För att vara på den säkra sidan, om Tf trots allt skulle ha rätt, skriver han att han tror “att det finns ingen rök utan eld”.

Tänk istället om fler agerar så som riksdag och regering hade tänkt eller att man inte tappar bort viktiga ord som “biverkningar” av dentala material. I stället anordnas kunskapscentrum för dentala material där patienternas egna erfarenheter inte tas tillvara.

Christina Rörby utredare vid Socialstyrelsens Hälso- och Sjukvårdsavdelning

I Christina Rörbys debattartikel i Läkartidningen volym 96 nr 40, 1999, redovisar hon sina slutsatser av genomgångna forskarrapporter och kontakter med parterna. Det är i viss mån svidande kritik mot nuvarande ordning. Rubriken på artikeln lyder “Ta vara på den enskildes tysta kunskap”. Detta är en mycket viktig signal och skulle passa väl in i andra sammanhang hos många myndigheter inklusive andra avdelningar vid Socialstyrelsen.

I artikeln beskrivs mötet mellan vårdgivare och vårdsökande. Författaren pekar bland annat på olika sätt i kommunikation och bemötande. Kanske något som i högre grad borde tas upp i olika vårdutbildningar. Vi har ju sedan åtskilliga år anvisningar från Socialstyrelsen, där man just påpekar att det krävs ett bättre bemötande för t ex amalgam- och elöverkänsliga patienter. Det räcker inte med en klapp på axeln så länge man inte tar tillvara organisationens eller den enskildes kunskaper.

Publicerade artiklar i amalgamfrågan har som regel inte varit opartiska

De artiklar, som generöst har publicerats i Tandläkar- och Läkartidningen under årens lopp, har inte bidragit till ett bättre bemötande. De har heller inte ökat kunskaperna om hur, varför och på vilket sätt de amalgamsjuka eller i övrigt tandvårdsskadade, kan få sina berättigade krav på vård och behandling tillgodosedda.

Tänk om vi äntligen skulle kunna få en situation, där våra kunskaper tas tillvara! Då skulle samhället kunna börja att återuppbygga förtroendet, både för myndigheter och demokratin. Samtidigt skulle fler människor kunna få förbättrad livskvalitet, något som idag förnekas många på grund av prestige, ovilja, ointresse och okunskap.

Därför är Vårdalstiftelsens rubrik på sin rapport om annan överkänslighet, så träffande. Den kallas översatt till svenska “Från häxkonst till vetenskap”. Det borde vara dags att använda sig av den vetenskap som varit tillgänglig i mer än hundrafemtio år.

De, som har bedrivit häxjakt mot patienter, handikapporganisation och modiga vårdgivare, de borde sättas på skolbänken, så att de slapp fortsätta sprida sina irrläror till fler. Det är beklämmande att höra om okunskapen från många aktiva tandläkare. De har ännu inte förstått att de handskas med ett av jordens farligaste gifter. Ingen information har getts angående hur de skyddar patienter och personal vid bortborrning av gamla fyllningar.

Forskningsrådsnämnden ansåg att det fanns flera viktiga forskningsuppgifter, när det gäller inventering och utveckling av diagnosmetoder samt effekter av amalgamsanering. Inget av detta har genomförts.

Socialstyrelsen, Tandläkarhögskolorna och Tandläkartidningen har inte brytt sig om att redovisa eller fullfölja något av dessa uppdrag. Därför frodas okunskapen.