När detta skrivs har världen upplevt flodvågskatastrofen i Sydostasien med cirka 300 000 offer varav kanske 1000 svenskar är omkomna eller saknade. Vi hann inte riktigt förstå omfattningen av denna naturkatastrof, när Sydsverige drabbades av den värsta stormen i mannaminne.

Att vara utan ström i veckor, sakna telefon och andra för oss svenskar självklara möjligheter, som att kunna hålla varmt i husen, få vatten ur kranen, kunna laga mat och duscha, har verkligen visat hur sårbart och elberoende vårt samhälle är. (Däremot intresserar sig inte samhället för alla dem, som på grund av elöverkänslighet ständigt tvinga leva på detta sätt).

Vår beredskap är inte god. Trots att olika kommissioner och utredningar har haft i uppgift att peka på både risker och möjligheter, har dessa förslag hamnat i långbänk eller byrålådor.

Första ärliga utredningen

För vår del fick vi år 2003 Dentalmaterialutredningen, SoU 2003:53, den första statliga utredning, som ärligt redovisade fakta. Där finns uppgifter om kunskapsbrister i sjuk- och tandvård, brister i omhändertagande och en förfärande samstämmighet i, hur samhället behandlar de tandvårdssjuka. Omkring 10 års sjukskrivning med felaktiga diagnoser var mer regel än undantag.

Många patienter får uppleva kränkande behandling i vården och samhället, då de själva påtalat riskerna med olika tandvårdsmaterial. Många har fått känna av utanförskapet i ett samhälle, som har lärts att se dessa patienter som Sveriges paria, de som kanske finns, men inte får synas, med rätt diagnos, i statistiken.

Brist på kunskap ? bekväma diagnoser

Att detta skapar frustration och ångest hos patienterna är fullt begripligt, för istället för att få korrekt behandling med lönsam och effektiv tandsanering, har de pådyvlats diverse, för samhället bekvämare, diagnoser. Psykisk ohälsa av alla slag, allergier, astma, fibromyalgi, andra ledsjukdomar, mag/tarmsjukdomar, hjärtproblem, kroniskt trötthetssyndrom, och utbrändhet är, och har länge varit, de vanligaste diagnoserna, vilket framgår av bilaga 10 till Dentalmaterialutredningen.

I bilaga 9 har en del patientfall redovisats. Det är en skrämmande läsning, som inte desto mindre ger en sann bild av verkligheten. När socialdepartementet ska besluta om, hur denna utredning ska omsättas i verkligheten måste man kunna kräva att de beslutande politikerna och ansvariga tjänstemännen faktiskt har läst och förstått hela utredningen. Den visar på ett mycket tydligt sätt den utbredda bristen på kunskap, både hos läkar- och tandläkarkåren, om dentala material och deras effekter.

Denna allvarliga kunskapsbrist måste nu kraftfullt åtgärdas, genom att sanningen om t.ex. biverkningar från kvicksilveramalgam och av andra dentalmaterial får det utrymme som krävs i vården.

I samband med de åtgärder som idag görs i försöken att minska svenska folkets ohälsa, kan man inte bortse från, att svenska 40- talister är den grupp som är mest exponerad för kvicksilver och amalgam i världen. I Sverige har man varit världsledande på att proppa befolkningens tänder fulla med amalgam. Undra på att detta med åren, tillsammans med annan fysisk, psykisk och miljöbetingad belastning, gör oss till ett sjukt folk.

Orsaksbehandling, inte dåligt bemötande

Nu måste krafttag tas för att en rätt utformad information sprids till alla vårdgivare, försäkringskassor och till folket. Detta kan ske, om det förslag som Tf lämnat genomförs, där en satsning på utbildning och vård har föreslagits.

Detta måste ske direkt under Socialdepartementet med en grupp kunniga läkare, tandläkare och representanter för handikapp/patientorganisationen. Ger regeringen de 20 miljonerna till Vetenskapsrådet, blir effekten densamma som vid utbildningen av hänvisningstandläkarna, som gavs i januari 1985.

Hjärntvätt ? psykosomatisering

Där utsattes de tandläkare, som gick utbildningen, för en närmast hjärntvättsliknande indoktrinering, som gick ut på, att det inte finns några som helst risker med kvicksilverhaltiga eller andra dentalmaterial, samtidigt som de fick lära sig hur de skulle ?hantera? påstridiga patienter.

Vidare såg man till, att representanter från massmedia var med på kursen, så att dessa skulle kunna sprida uppfattningen, att patienterna med amalgamrelaterade problem hade en skruv lös.

Den dåvarande radiodoktorn, Paul Peter Heineman, tog verkligen fasta på budskapet och uttryckte sig i åtskilliga program på ett sätt, som idag skulle kunnat leda till åtal för hets mot folkgrupp eller funktionshindrade.

Det värsta sveket

Värst var, att Barbro Westerholm, dåvarande generaldirektör för Socialstyrelsen (SoS), och Thomas Kallus, ansvarig tandläkare på myndigheten, efter avslutad kurs skrev till regeringen och rapporterade, att man fullgjort sitt uppdrag!

Detta trodde politikerna på, och Tf:s återkommande krav på bättre vård och behandling möttes oftast med misstro. SoS hade ju garanterat, att man gjort vad regering och riksdag hade beslutat.

Genom att man hela tiden har låtit tjänstemän på SoS ansvara för utredningar i frågan, har detta inneburit minst 20 års fördröjning av åtgärder för att lösa ett stort ohälsoproblem.

SoS underlåtenhet, ohörsamhet och bevakande av särintressen, har lett till allvarliga konsekvenser för samhället. Det är bl.a. SoS agerande, som vi nu ser de katastrofala resultaten av i form av kraftigt ökade kostnader för sjukskrivningar och förtidspensioneringar.

Redan 1987 konstaterade LEKutredningen, att amalgam var ett ur toxikologisk synpunkt olämpligt tandlagningsmaterial. Trots att det gått nästan 20 år sedan detta skedde, har SoS inte genomfört sitt uppdrag, så som riksdagen demokratiskt beslutat.

Misstrodd, plågad och jagad av FK

Alla de tiotusentals människor, som har levt sina liv ständigt plågade, aldrig hjälpta och dessutom behandlade som samhällets paria, har fått betala priset med både liv och hälsa för tandvårdens och vårdens okunnighet. Att inte ge dem rätt behandling medför stora kostnader för samhället, något som vi alla får betala via höjda skatter.

Dentalmaterialutredningen visar med all önskvärd tydlighet var problemen finns. Många har tvingats acceptera fel diagnoser för att överleva ekonomiskt.

Det ligger ingen sanning i att människor inte vill arbeta, inte vill bli friskare, inte vill göra rätt för sig. Problemet ligger i att det finns de som anser, att sanningen till varje pris måste döljas och orsakerna till folks sjuklighet förnekas. Vi behöver idag kraftfulla åtgärder för att starta rätt vård och behandling med våra erfarenheter och våra kunniga läkares och tandläkares kunskap som grund.

Vård nu!

Regionala enheter måste snarast komma igång dit patienter kan remitteras och där utbildning av vårdpersonal kan starta för att snabbt komma igång med omhändertagande och behandling.

Dagens tandläkar- och läkarutbildningar måste få de senaste forskningsresultaten redovisade för sig, utan skygglappar.

Förutsättningen för att få ett paradigmskifte till stånd finns, om ohederliga och felaktiga lärosatser och påståenden plockas bort ur all undervisning som ges vårdpersonal.

Faktum kvarstår, att vi inte på något sätt har klart för oss, hur stor kvicksilverkatastrofen är. Det finns alldeles för många människor med olika ?kroniska? sjukdomstillstånd, som har blivit bättre och helt eller delvis arbetsföra efter det att giftiga tandvårdsmaterial har ersatts med säkrare.

Idag, när så stora ansträngningar görs för att minska ohälsan, är detta en möjlighet, inte en kostnad.

Ekonomiska beräkningar visar på vinster i miljonklassen för varje enskild individ, som saneras från giftiga tandlagningsmaterial på rätt sätt av kunniga tandläkare.

Oberoende haverikommission

Man bör också parallellt med utbildning och genomförande av vårdprogram, tillsätta en oberoende haverikommission som inte har kopplingar till tandläkare och det så kallade vetenskapsetablissemanget inom vården. Då kanske vi kan få en ordentlig genomlysning av orsakssamband, på samma sätt som de som tillsatts vid flyghaverier och Estoniahaveriet.

För ett haveri är det, i ordets rätta bemärkelse, inte minst ur demokratisk synpunkt. Vad riksdagen beslutar ska efterlevas.

Professor Maths Berlin anger, att det kan vara mellan 5 000 och 500 000 människor i Sverige, som är skadade av kvicksilver från amalgam. Ingen utvärdering har någonsin gjorts av hur många det är som fått biverkningar, skadats allvarligt eller till och med dött i sviterna av denna statsunderstödda giftbehandling.

Ingen kontroll har gjorts beträffande vilka bestående skador foster har fått genom mödratandvårdens spridande av giftet kvicksilver.

Våra erfarenheter visar, att de tidigare nämnda naturkatastroferna kan förefalla små jämfört med förgiftningsskandalen från tandvården.