TF har under många år försökt att få berörda organisationer, fackliga företrädare och myndigheter att presentera skyddsbladet ex. via fackpressen. Alternativet; att se till att all berörd personal får tillgång till uppgifterna, har inte heller skett. Skälet att neka publicering av detta var, från en facklig journalist, “att man inte ville vara språkrör för TF”.
*Ytterst få känner till skyddsbladet *
Detta innebär att praktiskt taget ingen anställd inom tandvården känner igen symtomen av kvicksilver när dessa smyger sig på. Något som med all önskvärd tydlighet framkom i den enkätundersökning, som TF:s medarbetare lät göra för 10 år sedan. “Kvicksilver i amalgam – en arbetsmiljörisk”: Molius – Nilsson. Då var det ytterst få som hade sett eller hört talas om skyddsbladet. Ingen hade upplysts vare sig om skyddsutrustning eller symtom. Detta har säkert bidragit till att de kvicksilverrelaterade yrkes/arbetsskadorna inte har uppmärksammats eller godkänts, utom i några enstaka fall och då i lägre instanser.
*Banbrytande resultat *
Mot bakgrund av den nya forskning, som professorn i yrkesmedicin Echeverria och flera medverkande fakulteter publicerat, finns det all anledning att ta upp denna problematik för den kvicksilverskadade tandvårdspersonalen på ett seriöst sätt. I den amerikanska studien visas, att de tandläkare som sedan många år har slutat med amalgamarbeten, ändå uppvisar tydliga och allvarliga bestående skador! Detta innebär att någon säker nedre gräns för kvicksilver inte finns. Därför måste nu de som skadats, kunna få sin sak prövad med dessa forskningsresultat som grund för bedömningen.
Felaktiga jämförelser
Den typ av tester som utfördes i USA-studien är aldrig gjorda i Sverige. Snarare är de undersökningar som gjorts på sjuk personal, mycket summariska och har alltid utgått ifrån hypotesen att belastningen skulle vara för låg i svensk tandvård. Detta resonemang bygger dels på, att man har gjort jämförelser med män som arbetat i kloralkalieindustrin ? där belastningen blir annorlunda ?, dels inte tagit hänsyn till det faktum att kvinnor uppenbart, även när det gäller kvicksilver, har en lägre toleransnivå. Detta är välkänt i andra sammanhang, typ mediciner, alkohol och droger.
Bristande intresse
Då LEK-utredningen slog fast “att amalgam var ett ur toxikologisk synpunkt olämpligt tandersättningsmaterial,“sades också att all tandvårdspersonal skulle undersökas. Professor Lars Friberg ansåg i sin riskvärdering till TCO: “att tandvårdspersonalen är den största gruppen yrkesverksamma som utsatts för en betydande kvicksilverbelastning. Man vet inte hur detta har påverkat dem då detta är en försummad grupp.”
Hur stort är mörkertalet?
Nu är det dags att göra något. Rapporterna om sjuk tandvårdspersonal upphör inte att komma. Till skillnad från dem som har fått skador på fingrar i form av sår och eksem, har vi i enkätgruppen tyvärr flera dödsfall. Tre har avlidit i den fruktade sjukdomen ALS och en av degeneration av hjärnan, som hade fastställts bero på kvicksilver. Flera har allvarliga neurologiska och andra sjukdomstillstånd. De får inte sin sak prövad med hänsyn tagen till kvicksilver och kemikaliebelastningen. Ingen har förstått eller räknat med synergieffekter av cancerogena ämnen som i årtionden använts i tandvården utan kontroll och tillsyn. Kloroform och framkallningsvätskor är bara en del av det som tandsköterskor och annan personal har utsatts för. Strålning från tidigare oskärmad och okontrollerad röntgenutrustning är en annan faktor. Ett antal cancerfall har rapporterats till oss. Beklagligt nog flera självmord, där uppenbart ingen har förstått hur allvarligt belastningen av kvicksilver kan ha bidragit till de tragiska besluten.
Tillförlitlig arbetsskadestatistik
Varför finns det inte tillförlitlig statistik, som redovisar sjukdomars förekomst i olika yrken? Lösningsmedelsskador har sent om sider blivit accepterade. Den kontroll, som asbestarbetarna fått, borde kunna överföras att omfatta alla som någon gång arbetat med kvicksilver. Uppenbart är att det ibland kan ta decennier, innan skadeeffekterna gör sig gällande.
Bättre arbetsmiljö i tandvården skonar den yttre miljön
När ska vi få ett seriöst engagemang för hur tandvården tidigare och förmodlingen fortfarande på sina håll, sköter sina arbetsmiljöfrågor? Det ska inte behöva vara så att personal som själva insjuknat och har fått diagnoser av kunniga läkare, ska behöva slåss emot alla dem som är satta att hjälpa, utreda och förbättra arbetsmiljön. Jag är övertygad om att den personal, som haft tillgång till uppgifterna i skyddsbladet, inte hade tvivlat vare sig på kollegors eller patienters problem om de haft kunskapen. Genom att förtiga dessa uppgifter faller ett stort ansvar på berörda parter för att situationen i amalgamfrågan har förvärrats och förhalats på ett mycket allvarligt sätt.
Märkliga prioriteringar och slutsatser
Varför gavs inte resurser, till de av LEK-utredningen föreslagna åtgärderna, men däremot till dem som fått eksem av kompositer? Kan avsikten ha varit mörkläggning av den ena risken och det motsatta när det gäller riskerna med nya material? Vilka har intresse av att ge en falsk bild? EUs adhoc-rapport är en produkt som företrätt dentalindustrins intressen. MFRs slutsatser i amalgamfrågan har samma uppläggning. Trots detta åberopas dessa i statliga utredningar och rapporter, men FRNs slutsatser förtigs. Varför? Troligtvis för att de inte passar in i det givna mönstret om amalgamets påstådda riskfrihet.
Landstingsansvar
Nu har landstingen fått ansvaret för tandvård inom hälso- och sjukvårdens ramar för vissa grupper. Kommer de att ta det ansvaret så att riksdagsbesluten efterlevs? Hur kommer TFs krav på medinflytande och informationsutbyte för våra medlemmar att efterlevas? Kommer vården äntligen förstå att avvikande reaktioner mot dentala material kan ge allvarliga effekter för individen?
