Bernt hade Alzheimers sjukdom och blev inlagd för utredning på sjukhus. Där skulle han stanna några veckor, men i stället blev det flera månader på grund av medicinförgiftning. Totalt fick han 16 olika mediciner, trots att han inte tålde dem. Efter en tid avled Bernt i svåra plågor. Läs hans frus berättelse här nedan.
Till artikel i Tf-bladet (förkortad version)
Berättelsen om Bernt och hans onödiga lidande
Min man, Bernt Bergfors, skulle utredas för sitt hjälpbehov på grund av konstaterad Alzheimers sjukdom. Han blev inlagd på geriatriken den 29 februari 2021 och det var meningen att han skulle stanna en till två veckor för bedömning av vårdbehovet och möjligheten att få ett demensboende. Han avled den 21 juni till följd av medicinförgiftning och olika felbehandlingar.
Bestämmelserna i kommunen är sådana att om patienten vårdats i hemmet av anhöriga, vilket var fallet för Bernt, så ska fortsatt vårdbehov utredas på sjukhuset på en geriatrisk avdelning.
Anledningen till utredningen var att Bernt gick upp på nätterna för att gå till sitt arbete. Jag fick helt enkelt inte sova och kunde därför inte längre ha honom hemma.
Bernt hade tidigare i februari varit på sitt årliga besök på sjukhuset och testats med MMSE till 19 poäng, ett test som har 30 poäng som maxpoäng. Dittills hade han dagligen kunnat gå på promenader på ca 3000 steg och han kunde duscha och klä sig själv.
Nu kändes det ändå som att det var dags för ett särskilt boende och meningen var att Bernt skulle stanna på sjukhuset en till två veckor för utredning.
Kateter orsakade urinvägsinfektion
Tio dagar innan den planerade inläggningen på sjukhuset ramlade Bernt på väg till toaletten. Det var så allvarligt att han behövde åka in till sjukhuset och fick röntga nacken. Han hade smärtor, men ingen fraktur. Vid detta akuta besök sattes kateter in, trots att jag informerat om att Bernt inte hade några som helst tecken på problem att tömma blåsan.
Katetern orsakade urinvägsinfektion, så vid inläggningen på geriatriken hade han lite nedsatt kondition, men kunde trots det gå själv från parkeringen in till kliniken.
Tidigare sjuk av mediciner
Bernt hade i början av sin demenssjukdom då han var mycket nedstämd fått prova två olika psykofarmaka, vilket bara resulterade i att han fick dålig balans. Han ramlade handlöst och medicinerna hade ingen som helst effekt på nedstämdheten. Dessa kurer avslutades och det skrevs in i journalerna att han inte tålde medicinerna.
På geriatriken hade hans läkare förordat att han skulle prova Galantamin, en medicin som ges mot demenssymtom. Den första månaden var dosen mycket låg, men han ramlade ändå ett par gånger och knäckte troligen ett revben. Medicineringen fortsatte med låg dos. Senare fördubblades dosen, vilket resulterade i att han knappt kunde stå efter några dagar. Han mådde illa och verkade förgiftad. Medicineringen avslutades och även detta antecknades i journalen.
Personlighetsförändrad av ny medicin
Vid inläggningen den 29 februari fick han en annan demensmedicin som heter Ebixa. Ingen rådgjorde med mig om detta. Dessutom var det mitt under pandemin och jag hade inte möjlighet att besöka honom utan pratade bara med honom i telefon.
Senare när jag kom till sjukhuset kunde jag se att det i journalen står att efter att Bernt tagit den nya medicinen i tre dagar så ramlade han och blev också aggressiv mot sina medpatienter. Istället för att avsluta medicineringen fördubblades dosen och ytterligare en medicin sattes in. Fallen fortsatte liksom det aggressiva beteendet.
Den tredje veckan hade Bernt blivit mycket personlighetsförändrad. Läkarna beslöt då att ta bort de två medicinerna. De beslutade också att sätta in en annan medicin. Nu hade alltså Bernt varit inlagd på geriatriken under tre veckor och ingen hade meddelat mig varken om mediciner eller hans mående.
När jag nu blev informerad om detta blev jag förstås chockad av att han medicinerats, trots journalanteckningar från tidigare sådana försök. Det kändes också förfärligt att de inte samrått med mig innan medicinerna sattes in och inte ens berättat om de svåra biverkningarna.
Jag protesterade nu kraftfullt mot att den tredje medicinen skulle sättas in, men förgäves. Ingen på sjukhuset tog någon som helst notis om vad jag hade att berätta.
Leverproblem medförde dålig avgiftning
Bernt hade tidigare haft autoimmun hepatit, vilket är en autoimmun leversjukdom som han behandlades för i USA. Därefter har han haft normala levervärden, men det är ändå tänkbart att han ända sedan dess haft sämre fungerande lever och därmed var mer känslig mot mediciner.
För att mildra smärtan i nacken fick han stor daglig dos Paracetamol under hela tiden på sjukhuset och dessutom fick han ytterligare en omgång antibiotika för urinvägsinfektion som inte ville ge med sig, han hade extraslag på hjärtat och fick för det betablockerare och förutom medicinering mot Alzheimers sjukdom fick han också mediciner mot aggressivitet och oro.
Så här mycket mediciner klarade hans lever inte att hantera och han försämrades kraftigt. Han var så dålig att han inte fick åka hem över påsken och symtomen bara ökade. Själv fick jag inte besöka honom då det rådde kraftiga restriktioner på grund av pandemin.
Vi pratades dock vid i telefon och vid två tillfällen berättade han att ”de håller på att ta ihjäl mig och jag vet inte hur jag ska komma ut härifrån”. Detta föranledde många samtal med olika läkare för att de skull minska medicineringen. Fortfarande lyssnade ingen utan istället sattes bara fler mediciner in för att få honom lugn och dämpad.
Försöksutskriven och senare korttidshem
Något senare blev Bernt försöksutskriven till hemmet. Jag märkte att han hade en flåsande andning, vilket är en vanlig biverkan av Ebixa, enligt FASS.
Jag klarade inte längre att ta hand om honom utan var tvungen att vända mig till kommunen för att få ett korttidsboende. Nu blev situationen ännu värre och de fortsatte att stoppa i honom läkemedel. Till slut fick han så många psykiska symtom att han blev hämtad tillbaka till geriatriken med poliseskort.
Då ingrep en läkare som är god vän med oss sedan lång tid tillbaka. Han skrev ett brev om att medicineringen snarast borde avbrytas för att levern skulle få chans att återhämta sig från denna polyfarmaci som han drabbats av.
Fortsatt medicinering med fler biverkningar
Nu tillkom en urinsepsis på grund av katetern, som Bernt dragit ut vid flera tillfällen. Senare fick han hjärtsvikt, persisterande förmaksflimmer med mera. Han föll sammanlagt minst 20 gånger och fick sår i huvudet och blånader. Han röntgades flera gånger på grund av fallen.
Förutom att han helt i onödan fick en kateter vid den första vårdkontakten fick han vid upprepade tillfällen laxermedel och sannolikt också det på grund av slentrian i vården. Laxermedel gavs till och med då han haft diarré. En kväll var han så dålig att personalen menade att han var döende. Sannolikt handlade det bara om laxermedlet, eftersom han piggnade till något efter att ha tömt tarmen för tredje gången det dygnet.
Han skrevs slutligen ut från geriatriken tillbaka till korttidsboendet den 11 juni. Nu kunde han inte längre gå själv utan kom dit på bår. Han tappade efter en kort tid sväljförmågan.
I slutskedet innan han dog gavs han morfin, trots att detta gav honom vanföreställningar. När jag kom var han alldeles skräckslagen och nöp fast mina handleder för att värja sig. Jag sa ifrån om morfinet och det tog läkarna faktiskt bort.
Avled av medicinförgiftning
Efter några dagar avled Bernt med stora andningssvårigheter och efter ett brutalt lidande. Detta var den 21 juni 2021 och han hade alltså varit inlagd i nästan fyra månader.
Totalt hade han fått 16 olika mediciner sedan februari då han fick sin första urinvägsinfektion inklusive laxermedel antingen han behövde det eller inte.
Jag anser alltså att Bernt medicinerades till döds. Jag har haft kontakt med patientnämnden och också anmält hand död till IVO, som meddelat att ärendet ska utredas. Hur många andra får genomgå samma lidande som Bernt?
Mona Bergfors
