Astrid Nordgren berättar här om sitt liv som amalgamskadad. Redan när hon var 7 år sattes de första amalgamfyllningarna in och då började också de livslånga besvären med många symtom och extrem trötthet. En rotfylld tand ställde senare till med mer besvär bland annat återkommande hjärtklappning och migrän. Amalgamsanering, borttagning av rotfylld tand plus inflammerad vävnad i käkbenet har minskat besvären kraftigt.
Nu som 85-åring har hon valt att dela med sig av sitt livsöde.
Varför drabbades just jag?
Vid 7 års ålder fick jag och min tvillingsyster åtta tänder uppborrade och fyllda med amalgam, trots att vi inte hade några hål. Efter detta fick vi båda blödande tandkött, jag fick också utslag i ansiktet och min syster drabbades av synrubbningar.
När jag var i 10-årsåldern fick jag ström genom kroppen då jag fastnade i en strömförande tvättmaskins kraftfält, vilket förmodligen påverkade metallen och kvicksilveravgången från plomberna.
I 14-årsåldern fick jag skolios och ett svullet högerknä. Min mimik blev stel och gjorde att jag ofta fick ett snopet uttryck i ansiktet, vilket var mycket obehagligt. Dessa symtom kom och gick och jag blev alltmer osäker och rädd och vågade inte längre gå i affärer och upplevde en form av torgskräck vilket naturligtvis försvårade livet.
Jag var trots detta positiv, då jag som person har ett glatt humör, men kunde inte förstå varför det kändes som att livet blivit så konstigt. Vid denna tid drabbades min tvillingsyster av depression och jag var just då i färd med att flytta till Stockholm. Väl där var jag hos tandläkaren och gjorde lagningar. Efter tandläkarbesöket började jag känna en ökande oro i kroppen och jag fick en obehaglig, bubblade känsla i magen som inte gick över. Trots att jag redan led av många symtom kämpade jag under kommande åren med utbildningar och praktiker och flyttade mellan flera olika platser.
1963 gifte jag mig och 1965 väntade jag mitt första barn. Jag gick tre veckor över tiden, värkarbetet kom inte i gång och barnet dog i magen dagen innan det föddes. Läkarna kunde inte ge någon förklaring men själv tror jag att hypofysen, som styr förlossningsarbetet, var skadad av kvicksilver från amalgamet och gjorde att värkarna inte kom i gång.
Ett år senare fick vi en pojke. Läkarna gav mig då hormoner för att sätta i gång förlossningsarbetet så att inte historien skulle upprepa sig. Det fungerade och han föddes frisk och fin. När vår son var 1,5 år gammal drabbades han av en svår influensa (Asiaten) och i en vecka svävade han mellan liv och död. Läkarna gav oss nästan inget hopp men mot alla odds överlevde han. För att skydda honom från infektion gavs han gammaglobulin. Jag visste inte då att det innehöll kvicksilver. Han var i den åldern ett så kallat jobbigt barn men blev så småningom lugnare och en fin och duktig pojke.
Tidigare, när han var sex månader, drabbades jag av toxoplasmos. Jag blev trött och lymfkörtlarna svullnade, det kändes som en svår förkylning. Läkaren förbjöd mig då att bli gravid igen, inte förrän mina värden blev bättre, eftersom barnet kunde drabbas av blindhet av toxoplasmosen. När jag fick klartecken av läkaren blev jag snart gravid igen och fick 1968 en snäll och söt liten flicka. I början av 1972 fick vi sen ännu ett barn, en pojke igen. Också dessa båda förlossningar fick sättas i gång. Det var inga större bekymmer med sista barnet heller men jag själv blev dålig medan jag låg på BB. Blodtrycket sjönk och jag fick en migränliknande huvudvärk. Den värken har jag sedan fått stå ut med till och från i 52 år.
Jag är 85 år nu och äntligen har jag fått som man säger, svart på vitt, i att jag hävdat att huvudvärken kommit från min vänstra käke. Ingen i min omgivning trodde mig, förutom min man och mina barn som såg hur dålig jag blev. Andra trodde att det var mina nerver, men jag visste att orsaken var något annat. Jag hade också, utöver huvudvärken, en mängd olika diffusa symtom och jag blev allt sämre och låg ofta till sängs när huvudvärksanfallen kom.
Till saken hör att jag i slutet av sista graviditeten fick en rotfyllning i en tand i vänster överkäke. Jag sa efteråt till min man att ”Jag förstår inte vad som hänt vid rotfyllningen. Det känns som att man kniper med en tång i käken”. Eftersom huvudvärken gick ned i käken bad jag tandläkaren att dra ut den rotfyllda tanden Det ville han inte men skrev en remiss till käkkirurgen. Där beslutades att ta bort tanden, men under ingreppet gick den sönder och de tvingades borra upp käkbenet för att få ut den.
Efter detta var jag dålig i sex veckor och fick bland annat hjärtklappning vid minsta ansträngning. Tanden var kolsvart av korrosion och tandläkaren sa att han aldrig sett en så ful tand. Men den migränliknande huvudvärken var kvar. Den började alltid med att hjärtat slog ojämnt och jag kände mig allmänt konstig i kroppen, sen kom huvudvärken. Jag sa alltid ”Nu har jag migrän igen och jag känner att det beror på käken”.
Småbarnstiden gick. Jag kände mig ofta under denna tid dimmig i huvudet. Barnen märkte att jag inte mådde bra. När alla börjat skolan sa den äldsta sonen ”Mamma du behöver inte gå upp med oss på morgonen, vi kan klara oss själva”. Min man var yrkesfiskare och var ofta borta flera dagar i sträck och var alltså inte hemma för att hjälpa till. Så fint av min äldste son att förstå hur jag mådde och de yngre klagade inte heller över att klara sig själva.
Trots alla bekymmer med hälsan kunde jag känna mig positiv och glad. Jag har haft ett underbart hem, en underbar man och underbara ungar. Min man var handikappad sen barnsben då han som liten drabbades av tuberkulos, men vi hjälptes alltid åt i familjen och fick livet att fungera och vara bra. Jag har också haft glädje i många intressen. Utöver familjen älskar jag allt som är skapande - hus, hem, trädgård, musik och konst. Jag har varit keramiker och drivit egen tillverkning i 30 år, som arbete och inkomstkälla. Jag jobbade när jag orkade och har aldrig bett om sjukersättning, trots många sjukdagar. Så klart blev ekonomin lidande. Jag är dock tacksam att jag sluppit kampen med sjukförsäkringssystemet, utöver kampen med kvicksilverförgiftningen.
Fast livet i mångt och mycket var bra så mådde jag inte bra. Jag hade svårt att sova och hade en ständig oro i kroppen. Jag kände mig nervös, kunde inte sitta still ens vid matbordet och gjorde mig hela tiden ärende för att jag inte kunde sitta kvar. Mitt minne och min koncentrationsförmåga blev allt sämre. Ibland förstod jag inte vad min omgivning sa till mig. Det var mycket skrämmande.
När yngsta sonen var 12 år hade jag tätt återkommande migränanfall och sökte läkare för många olika symtom. Jag hade ont under vänster bröst, det kändes som en stor värkande böld, hade svårt att stå upp, kände mig orkeslös och yr, fick ofta ryggskott, ständigt förkyld med bihålebesvär, jag magrade, kände mig ständigt dimmig i huvudet, hade oroligt hjärta, svårt att sova m.m.
Det var en plåga att ligga i sängen om nätterna. Det som skrämde mig mest var att mitt huvud inte längre fungerade. Min dotter blev både ängslig och arg. ”Varför svara du mig inte?” kunde hon säga. ”Det gör jag väl” svarade jag, men visste inte vad hon frågat. Detta var i slutet av 80-talet.
En dag såg jag i tidningen att det skulle hållas en föreläsning i Karlskrona - Av Mats Hansson, om kvicksilverförgiftning från amalgamplomber. Jag bad min dotter att köra mig dit, själv var jag för dålig för att köra. Efter denna föreläsning förstod jag varför jag var så sjuk och bestämde mig för att sanera bort amalgamet. Jag anade inte vilket lidande som låg framför mig...
Nu har jag suttit och läst dagboksanteckningar från min amalgamsanering som började 1986. Hur ska det kunna sammanställas och allt som hänt sedan dess? Sanningen är att amalgamsaneringen delvis gjorde mig sjukare samtidigt som många symtom försvann. En anledning till ökade symtom var att tandläkaren inte skyddade mig mot kvicksilverånga vid borttagning av fyllningarna. Bland de symtom som försvann var klumpen jag haft i halsen som gjorde mig hes när jag sjöng.
Men tyvärr eskalerade också många symptom. Jag mådde så dåligt att jag var tvungen att göra uppehåll i saneringen. 1990 provade jag Dimaval som binder kvicksilver och hjälper kroppen att utsöndra tungmetallen. Men detta ledde också till att kvicksilver omlagrades i kroppen och jag upplevde både förbättringar och försämringar. Första gången jag tog Dimaval försvann magkramperna, som jag lidit mycket av. Jag tog det flera gånger, men sista gången blev jag så dålig att jag inte vågade ta preparatet fler gånger.
Tiden gick och en del besvär klingade av och jag kunde ibland känna mig bättre. Men besvären kom och gick och därför kände jag mig verkligen inte frisk. Migränhuvudvärken blev till exempel bara värre.
Vid denna tid var min man svårt sjuk och efter ett år i ömsom hopp och ömsom förtvivlan miste jag min livskamrat, vilket var och är en stor sorg. Vi som stöttat varandra genom allt.
Min egen kamp med hälsan fortsatte och nya problem tillkom. Jag började bli illamående och iskall i ansiktet när jag lade mig ner och det rann sekret från näsan och ner i halsen. Så fort det började rinna i näsan blev jag kissnödig och måste gå på toaletten. Att klara min livssituation och allt vad sorg och sjukdom innebar kändes oöverstigligt.
Till saken hör att jag också drabbades av osteoporos. Flera kotor i ryggen sjönk ihop och jag fick ont och svårt att gå. Vi denna tid sökte jag en tandläkare som hade 3D-röntgen. Vid genomgång av mina besvär från käken ville han testa att genom en bedövande injektion stänga av känseln från käken, där den utdragna tanden suttit, för att se om jag fick någon effekt av det. När vi åkte hem efter besöket kände jag mig lätt i huvudet och ingen värk!
Enligt tandläkaren visade det att jag hade besvär från platsen där tanden suttit. Då fick jag tid för 3D-röntgen och tandläkaren erbjöd mig operation. Efter operationen fick jag veta att käken var sprucken och stod öppen 1,5 cm. Jag blödde mycket och blev svart i halva ansiktet och ned på halsen.
Senare opererade tandläkaren även käkbenet på andra sidan i det område där jag saknade tänder. Denna gång blödde det inte så mycket. Tandläkaren skrapade ut mycket ur båda käkarna, även amalgamrester. Inuti käkbenet var det inflammerat och mätningar visade att där fanns höga halter RANTES, som är en sorts signalsubstans som hela tiden berättar för immunförsvaret att det behöver vara aktivt.
Jag har senare drabbats av en propp i hjärnan. Jag skickades från Karlskrona i ilfart till Lund där läkaren som behandlade mig provade en ny metod. Jag fick ett läkemedel som gjorde att blodtrycket höjdes kraftigt, vilket gjorde att blodet hittade en ny väg, förbi området där proppen satt. Efter en stund blev jag bättre och kunde säga mitt personnummer, vilket jag inte kunde just innan behandlingen. Då räknades faran över och jag fick äta, tvätta mig och åka tillbaka till Karlskrona.
Detta inträffade för två år sedan och jag har fortfarande svårt med siffror. Skadan sitter alltså kvar i området som styr sifferminnet. Men jag är så tacksam att jag inte behövde opereras då läkaren ansåg att riskerna var mycket stora. Jag är också tacksam att jag kan klara mig själv, med hjälp av min dotter.
Jag har fortfarande ont i huvudet men inte alls som förut. Förmodligen är inte sprickan i käken läkt än. Jag har igen haft sammanfall i ryggen, spontanbrott på tre ställen. Jag har aldrig tidigare upplevt en sån smärta! Efter detta har jag fått än svårare att gå. Jag visste sedan tidigare att jag hade skada på ryggmärgen men läkarna har inte vågat operera för min rygg varit så skadad och den skulle kunna bli än sämre efter operation. Nu är den än sämre ändå. Jag kan hjälpligt ta mig fram med rullator. Jag går till postlådan varje dag men det går i snigelfart.
Om jag kunde gå riktigt och inte hade besvären från käken så skulle jag må ganska bra. De flesta besvären från kvicksilvret har lugnat ner sig och jag kan för det mesta sova bra, men jag har ändå mycket värk i lederna till och från och undrar om gifterna från käken har gått ut i kroppen. Men jag är ju gammal nu och får vara glad om jag kan känna livsmod ändå. Många bekymmer med nära och kära betungar. Cancer har drabbat flera och tog min tvillingsysters liv i februari 2025.
Jag har i min livsberättelse inte tagit med all påverkan som kvicksilver haft på mig och mitt liv men symtomen har jag fått leva med genom hela livet. Det är som det är men jag är trots allt tacksam. Jag har haft stöd av och har fin kontakt med nära och kära och det betyder allt.
Astrid Nordgren
