- Forskning
- Hälsa
Forskare vid bland annat Karolinska institutet har identifierat ett stressprotein som kan spela en avgörande roll för hur svåra upplevelser tidigt i livet påverkar hjärnan och beteendet.
I en ny studie på möss kunde en riktad behandling under en kritisk utvecklingsperiod motverka de långvariga effekterna av tidig stress. Resultaten väcker hopp om framtida behandlingar som kan förebygga psykisk ohälsa hos personer som varit utsatta för trauma, övergrepp eller försummelse under barndomen.
Tidiga negativa livshändelser ökar risken för att senare utveckla depression, ångest och posttraumatiskt stressyndrom. Däremot har forskarna länge saknat kunskap om vilka biologiska mekanismer som gör att dessa erfarenheter kan lämna bestående spår i hjärnan.
Den aktuella studien fokuserade på genen FKBP5 och dess protein FKBP51, som reglerar kroppens stresshormonsystem. Tidigare forskning har visat att proteinet har en central betydelse för hur människor reagerar på långvarig stress.
Forskarna använde en avancerad musmodell där djuren utsattes för tidiga negativa livshändelser och följdes med hjälp av modern datorbaserad beteendeanalys. Mössen som utsattes för tidig stress utvecklade tydliga och långvariga förändringar i sitt sociala beteende. De hamnade oftare längst ned i gruppens sociala hierarki och uppvisade bestående svårigheter även som vuxna.
När mössen däremot behandlades med substansen SAFit2, som hämmar stressproteinet FKBP51, uteblev dessa negativa effekter. De utvecklade ett normalt socialt beteende och fungerade på samma sätt som kontrollgruppen.
Forskarna kunde också se att behandlingen motverkade de omfattande förändringar i hjärnans genaktivitet som annars uppstod efter tidig stress. Särskilt tydliga var effekterna i hjärnområden som reglerar känslor, motivation och belöningssystem.
Studien visar att det kan finnas ett tidsfönster tidigt i livet då riktad behandling kan minska risken för att svåra upplevelser leder till bestående biologiska förändringar.
Forskarna betonar att resultaten än så länge bygger på djurförsök och att mer forskning krävs innan metoden kan prövas på människor. Samtidigt beskriver de upptäckten som ett viktigt steg mot framtida förebyggande behandlingar för personer som löper hög risk att utveckla stressrelaterad psykisk ohälsa.
Även om studien handlar om hjärnan och stress är resultaten intressanta ur ett tandvårdsperspektiv. Psykisk ohälsa och långvarig stress påverkar ofta munhälsan. Personer som levt med svåra barndomsupplevelser har en ökad risk för bland annat tandvårdsrädsla, tandgnissling, käkledsbesvär, muntorrhet och svårigheter att upprätthålla god munhygien.
Kunskap om sambandet mellan tidiga trauman och hälsa kan därför bidra till ett mer personcentrerat bemötande inom tandvården. När tandvårdspersonal förstår hur tidigare livserfarenheter kan påverka både beteende och hälsa blir det lättare att skapa trygghet och anpassa vården efter varje patients behov.
Den nya forskningen visar dessutom hur nära sammanflätade kroppens olika system är. Att minska de biologiska effekterna av långvarig stress kan i framtiden få positiva konsekvenser långt utanför psykiatrin – och i förlängningen även bidra till en bättre munhälsa och livskvalitet.
Riktad behandling av ett stressprotein kan förebygga effekter av tidiga trauman (forskning.se)
