Elektronikprodukter innehåller ett stort antal giftiga ämnen, metaller, flamskyddsmedel, klorerade substanser med mera. Exponering vid återvinning riskerar hälsan hos arbetarna.
Ibland visas på TV hur elektronikskrot, exporterat från västvärlden, hanteras på bakgårdar i utvecklingsländer, helt utan säkerhetsåtgärder. Frågan är om förhållandena är så värst mycket bättre här hemma.
Tandvårdsskadeförbundet har goda insikter i hur okunnigt hanteringen av kvicksilver sker, både inom tandvården och vid omhändertagande av lysrör och lågenergilampor. Förhållandena när det gäller omhändertagande av elektronik verkar inte vara mycket bättre.
Det finns 30 företag i Sverige som sorterar, demonterar och krossar elektronik. Miljömedicin vid Karolinska Institutet har gjort mätningar av 20 metaller i damm i luften och i blod och urin hos 55 arbetare i 3 företag och hos 10 kontorsarbetare i samma företag mellan 2007 och 2009. Kvicksilver mättes enbart bundet till damm i luften och inte som ånga, varför exponeringen säkert är underskattad, enligt forskarna.
Elektronikskrot, bestående av bildrör, skärmar av flytande kristall, batterier, kretskort, kvicksilverinnehållande reläer och plast med bromerade flamskyddsmedel. Metaller som mättes var järn, zink, bly, mangan, koppar, nickel, krom, antimon, kadmium, vanadin, kobolt, molybden, arsenik, volfram, gallium, indium, kvicksilver, beryllium, tallium och platina.
Föremålen monteras sönder manuellt och förs vidare på ett band för vidare uppdelning i olika material, krossning och förvaring. Hos två av företagen fanns punktutsug eller delvis punktutsug vid de olika momenten. Förvaring skedde utomhus hos två, men inomhus hos ett av företagen. Personalen hade inga andningsskydd hos ett företag och var frivilligt hos de två andra. Personalen instruerades att inte äta fisk eller skaldjur dagarna före mätningarna för att minska inflytandet av kvicksilver och arsenik från dessa källor. Material i tandlagningar efterfrågades ej. Nio kvinnor var anställda varav 7 arbetade med hanteringen och 2 på kontoren.
Samtliga metaller fanns i mångdubbelt högre grad i luften i hanteringslokalerna, jämfört med kontoren. För tallium fanns ingen mätning i kontoren. De högsta halterna var av järn, zink och bly och därefter i fallande grad enligt uppräkningen ovan. Medelvärdet för bly var 7 mikrogram/m3 med variation 0,011-130.
För blodhalter fanns statistiskt signifikanta skillnader mellan arbetare och kontorsanställda för krom, bly och indium och i urin för kvicksilver och bly.
Indium finns huvudsakligen i platta bildskärmar som indium-tenn-oxid. Det är lite känt om toxicitet och cancerrisker. Kvicksilvret i luften kommer sannolik huvudsakligen från lysrören bakom skärmarna med flytande kristaller. Inga lampor hanterades annars i företagen. Kvicksilver- och galliumarsenider finns i platta skärmar och lysdioder. Blyet kommer huvudsakligen från krossade katodstålerör (tjock-TV) där varje kan innehålla upp till 3 kilo bly. Kadmium finns i olika komponenter på kretskorten och i batterier. De arbetare som var rökare hade de högre halterna i urinen.
Studien visar klart att avfallet inte alls hanteras tillfredsställande och att arbetarna riskerar hälsoskador. Erfarenheterna från tandsköterskornas situation talar för att den som blir sjuk av exponeringen i företagen knappast har något att hämta om de hos vård och försäkringskassa hävdar att arbetet orsakat sjukdomen. Säkert kontaminerar företagen även omgivningen., men inga sådana mätningar gjordes i denna studie.
