Under senare tid har det varit mycket uppmärksamhet kring tarmflorans betydelse för hälsan. Transplantation av feces har blivit vanligt men lite studier finns om riskerna. När det i mindre utsträckning görs på sjukhus uppmärksammas eventuella biverkningar och donatorerna väljs noga.
I USA och Mexico, dit många reser för ändamålet, sker behandlingen oftast på privatkliniker, kontrollen är sämre och biverkningar rapporteras oftast inte. Man har upptäckt att fetma och atherioscleros kan överföras från personer som har, eller har anlag för det.
Emellertid kan många andra faktorer påverka bakterierna i tarmen och riskerna för tarminflammationer, övervikt och metaboliskt syndrom. En studie, publicerad i Nature, rapporterade hur ytterst vanliga ingredienser i fabriksprocessad mat har drastiska effekter på tarmbakterierna. Uppgifterna från artikeln fick stor spridning i media och man rapporterade att de skadliga ingredienserna var emulgeringsmedel, en stor grupp av ämnen i E-nummerkatalogen..
Möss, som hade sin naturliga bakterieuppsättning i tarmarna och inte, som människor, ständigt varit utsatta för emulgeringsmedel, fick 1 % lösning i vatten av karboxymetylcellulosa (E466) och polysorbat-80 (E433) under 12 veckor. Halten är rätt låg jämfört med det en människa kan stoppa i sig. Enligt livsmedelsmyndigheterna anses upp till 2 % i mat säkert. Forskarna undersökte hur bakteriefloran förändrades och hur långt bakterierna vandrat in i det skyddande slemlager som täcker tarmväggarna.
För att undersöka om det verkligen var den ändrade bakteriefloran som gav hälsoeffekter på djuren, gav man samma emulgeringsmedel till bakteriefria möss. Sådana djur fås genom kejsarsnitt och steril uppfödning. Alla grupper av möss huserades separat då djuren annars kan få i sig avföring från djur med annan behandling.
Mössen får efter behandlingen med emulgeringsmedel mössens motsvarighet till metaboliskt syndrom och övervikt liksom tarminflammation och kraftig inflammation hos musstammar som har ärftlig benägenhet att utveckla detta. Transplantation av feces från behandlade djur till bakteriefria möss gav samma effekter, men emulgeringmedlen enbart hade ingen effekt på sterila djur som saknade tarmbakterier.
Hos obehandlade möss trängde bakterier in i slemlagret i medeltal 25 mikrometer nära cellerna i tarmväggen och som närmast 10 mikrometer. Hos behandlade djur, däremot, minskade avståndet med mer än 50 % och slemlagret tunnades också ut.
Sammansättningen av bakteriefloran ändrades också av behandlingen med emulgeringsmedel. Hälsosamma bakterier minskade och flera arter av slemlösande bakterier ökade. Variationen i bakteriefloran utarmades och flera arter av inflammationsdrivande bakterier som häftar vid slemlagret ökade. Unga djur (4 veckor i försöken) är mer känsliga för störningar i tarmfloran men kotrollförsök på 4 månader gamla djur gav samma resultat.
Karakteristiskt för tarminflammationer är ansamling av immunceller och förändrad struktur i tarmväggarna. Kronisk exponering för emulgeringsmedel orsakar en nedsättning av skyddsfunktionerna hos slemlagret, ökad vidhäftning av bakterier och en mer pro-inflammatorisk bakteriesammansättning. Hälsomässigt orsakade tillförseln av emulgeringsmedel ökad vikt och fetthalt och försämrad glukoskontroll. Halter ner till 0,1 % orsakade ovanstående effekter, men i mindre grad.
Forskarna misstänker att de undersökta emulgeringsmedlen och andra ämnen som stör bakteriesammansättningen bidrar till dagens fetmaepidemi. E-nummerkatalogen innehåller 81 ämnen under rubriken emulgerings- och förtjockningsmedel. Vad som skulle behövas är en studie av hur personer som äter mat innehållande dessa medel och som har tarminflammation och/eller metaboliskt syndrom reagerar och hur tarmfloran ändras om de sätts på en kost utan dessa medel.
