Var finns den politiska viljan att förbättra tandvårdsstödet? I dag finns ett generellt statligt stöd på 300 eller 600 kr per år beroende på ålder. En del grupper kan få summan fördubblad. Men det räcker inte till mer än en undersökning. En enkel lagning kan kosta mellan 1000 och 1500 kr och efter två till tre sådana lagningar kommer man över tröskeln till det statliga tandvårdsstödet. Då får man hälften av kostnaden betald av försäkringskassan. Det är betydligt dyrare att gå till tandläkaren än till doktorn.
Många frågar varför det ska kosta mer att gå till tandläkaren än till doktorn. Särskilt som det är väl känt att dålig tandhälsa ökar risken för lunginflammation hos äldre, för hjärtkärlsjukdomar, diabetes och förmodligen vissa cancerformer. Borde så inte samhället förebygga problem i munhålan genom att jämställa tandvården med sjukvården?
Som patient betalar man de första 3000 kronorna ur egen ficka och därefter subventionerar försäkringskassan kostnaden genom att betala halva tandläkarräkningen (enligt TLV:s referenspriser). Kostar behandlingen mer än 15 000 kr (t ex tre kronor, två till tre rotfyllningar eller ett implantat) så betalar patienten endast 15 procent av kostnaden och försäkringskassan resten.
Själv får man alltså punga ut med närmare 8000 kr inom en ettårsperiod innan man når högkostnadstaket på 15 000 kr. Alla har inte de pengarna. Tandvården blir inte heller helt gratis vid något tillfälle.
I sjukvården betalar man redan från början ett starkt subventionerat pris och efter 1200 kr blir det gratis. Det är omotiverat stora skillnader när det gäller samma kropp och att vården är till för att förebygga sjukdom eller att behandla symtom då de uppkommer. Det finns ingen anledning för staten att göra skillnad på tandvård och sjukvård.
Politikerna inser dock att vissa grupper behöver mer subventioner och därför kan den som saknar medel till tandläkaren ansöka hos kommunen om bidrag för det som kallas för nödvändig tandvård. Dessutom har de som bor på olika boenden möjlighet till gratis nödvändig tandvård. Förutom detta har regionerna möjlighet att bevilja bidrag till patienter som inte klarar att sköta sin munhygien eller som behöver byta fyllningar på grund av allergi eller sjukdom.
Tf kan dock konstatera att många människor inte gärna vill söka bidrag från kommun eller region och tandläkarna som måste bidra med att göra upp en tandvårdsplan som presenteras för kommun eller region är inte alltid villiga att hjälpa till. Det kan alltså vara svårt att få de bidrag som politikerna beslutat om. Ett generellt stöd i likhet med det man får i den medicinska vården är därför ett bättre förslag.
Med tanke på alla de tiotals och hundratals miljoner kronor som staten lägger ut på coronavård, företagsstöd och energistöd borde tandvårdsstödet vara som en liten flisa i det ekonomiska pusslet. Att satsa 6 till 7 miljarder kronor för att ge alla tandvård till samma kostnad som sjukvård borde inte vara svårt att bekosta inom ramen för det statliga stödet. Det handlar om felräkningspengar och inte mer.
Tf vill se politisk verkstad i denna fråga. Vänsterpartiet/Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är nyckelpartier i en kommande regeringsbildning och bör kunna ställa krav på en bra och väl fungerande tandvård. Framtiden får utvisa vilka partier som satsar på tandvård åt folket.
