Exponeringen för platina har ökat kraftigt efter införande av katalytiska avgasrenare på bilar. Bröstimplantat av silikon och dentala material utgör ytterligare exponeringskällor.
Avgasrenarna avger små partiklar som samlas i damm utefter vägar och på parkeringsplatser. Dammet virvlar upp och kommer in i andningsvägarna och metallen kan lösas ut i naturen och komma in i näringskedjan.
Ytterligare exponeringar kommer från rötslam som läggs ut på åkrarna där det finns platinaföreningar som använts vid cancerbehandling och släppts ut via sjukhusens avlopp. Exponeringar som kan undvikas är tandlagningsmaterial, där dock palladium, en annan metall i platinagruppen som är billigare, är vanligare. Silikon i bröstimplantat är en annan källa som kan undvikas. Vid tillverkningen av silikon används platina som katalysator och förhöjda nivåer av metallen kan uppmätas hos kvinnor med sådana implantat. Silikonen innehåller 6-8 mikrogram platina/gram silikon och två implantat kan innehålla alltifrån 0,1 till 10 milligram platina, allt efter storlek och fabrikat.
I en studie från Tyskland uppmättes frisättandet av platina från tre olika fabrikat av silikonimplantat till en koksaltlösning, dessutom hos 58 kvinnor med bröstimplantat, varav 30 med dentala guldlegeringar och hos 28 utan sådana.
Utlösningen i saltlösningen ökade starkt redan inom 30 minuter, för att efter 80 timmar ha gått upp till 400 nanogram/l (variation 250-400). I urinen hos personer med bröstimplantat plus dentallegeringar återfanns i medeltal 5,2 nanogram/l (21,2 ng/g creatinine), jämfört med 6,0 ng/l (5,4 ng/g creatinine) hos personer med implantat men utan dentallegeringar. Man utsöndrar cirka 1 g creatinine/dag och detta mått är ett säkrare värde än nivån per liter. Högsta värdet var 185 ng/g creatinine. Endast 25 % av deltagarna i nuvarande studie hade värden motsvarande normalvärdena i en studie från 1998, något som tyder på att exponeringen ökat, kanske beroende på ökat antal implantat eller ökad miljöexponering.
Platina är en frekvent avänd katalysator i kemiska processer och verkar på samma sätt när det kommer in i kroppen. Metallen är känd för att orsaka immun- och hormonstörningar och bilda fria radikaler och oxidationsskador. Det är okänt i vilken kemisk form platina finns i kroppen, men misstänkt är att det bildas komplexa kloroamino-platinat. Dessa föreningar upptäcktes på 1960-talet när man via platinaelektroder skickade en svag elektrisk ström genom cellodlingar, varvid cellerna dog. Det som först troddes vara en effekt av strömmen visade sig bero på bildandet av platinaföreningarna i odlingslösningen. Denna typ av platinaföreningar har sedan utvecklats till att bli en av de vanligaste cytotoxiska medicinerna vid cancerbehandling.
