- Forskning
Kvicksilver är sedan århundraden känt för att vara njurskadande och de högsta halterna av metallen i kroppen efter exponering finns där. Det finns hundratals artiklar om njurskadande effekter av kvicksilver, från 1700-talet till nutid.
Vid kraftiga kvicksilverexponeringar kan njurvävnaderna börja sönderfalla och kvicksilvret, tillsammans med nedbruten vävnad kommer ut stötvis. En annan allvarlig komplikation är anuri, urinproduktionen upphör. Det vanligaste tecknet på njurstörningar vid mer måttliga exponeringar, som vid amalgampåverkan, är förekomsten av proteiner i urinen och störningar av salt- och mineralbalansen i kroppen.
Effekten av kvicksilver på celler är i stor utsträckning orsakad av bildning av fria radikaler och bindning till och oxidation av svavelgrupper. Seleninnehållande proteiner/enzymer är en annan måltavla för kvicksilver, och känsligast är ett enzym, tioredoxin reduktas, som innehåller både svavel och kvicksilver.
Tillförsel av extra svavel- och/eller selen skyddar kroppens enzymer och proteiner som innehåller dessa ämnen genom att binda upp och utsöndra kvicksilver och förhindra att kroppens egna komponenter attackeras. Kroppen har även egna försvarssystem, antioxidanter och ett protein, metallotionein, som har en stor andel av den svavelinnehållande aminosyran cystein. Vid påverkan av kvicksilver ökar kroppens bildning av metallotionein.
I en studie på nyfödda råttor undersöktes effekten av kvicksilver respektive kvicksilver efter att djuren förbehandlats med selen (natriumselenit). Djuren fick antingen vatten (kontroll), selen enbart, kvicksilver enbart och selen plus kvicksilver nedsvalt och blod, urin och njurar, lever och hjärna analyserades.
Djurens vikt påverkades inte i någon grupp. Exponeringen för kvicksilver ökade nivån i både lever, njurar och hjärna, mest påtagligt i njurarna. Nivåerna i blod och urin var också förhöjda. Selenexponering ökade selenhalten i alla organ och påföljande kvicksilverexponering ändrade inte selenhalterna utom i urinen där det minskade, men det finns inga data om selenet hade bundit kvicksilver.
Selen eller selen plus kvicksilver ändrade inte nivåerna av essentiella metaller (Cu, Fe, Mg & Zn) i hjärna eller lever men i njurarna ökade koppar och zink efter kvicksilver. Effekten minskade när djuren förbehandlats med selen. Urinutsöndringen av koppar, magnesium och zink var ökad hos de kvicksilverbehandlade djuren, något som nästan helt kunde förhindras genom selenförbehandlingen. Kvicksilver och selen plus kvicksilver och även enbart selen stimulerade nybildning av metallotionein
Bildningen av fria radikaler genom kvicksilver ökade oxidationen av fetter, framför allt i hjärnan och levern och selenbehandlingen minskade denna effekt, men enbart i hjärnan. Orsaken till att det endast kan observeras i hjärnan kan vara att hjärnan är mycket rik på lättoxiderade, fleromättade fetter.
Selen skyddade vävnaderna genom ökad bildning av metallotionein och antioxidanteffekt, men påskyndade inte utsöndringen av kvicksilver. Orsaken, som framgår av andra studier, är bildning av ett lite skadligt komplex mellan selen och kvicksilver. Njurstörningarna med ökad förlust av nyttiga metaller motverkades av förbehandlingen med selen. Mycket är fortfarande oklart om hur selen motverkar giftigheten av kvicksilver och hur olika processer i kroppen påverkas när selen tillförs före, respektive efter, kvicksilverexponering. Bäst är säkert att ha en adekvat nivå av selen i kroppen när man utsätts för giftiga metaller, men intaget av selen i Sverige är helt otillräcklig.
