Flertalet i Tf torde inte ha något amalgam som avger kvicksilver kvar i tänderna, men även födoämnen, speciellt fisk, innehåller kvicksilver i organisk form. Selen skyddar mot både oorganiskt och organiskt kvicksilver.
Det är i det närmaste ogörligt att finna användbar information om vilka fiskar som kan ätas utan risk och vilka som är hälsovådliga på grund av för hög kvicksilverhalt. De råd som ges baseras nästan enbart på halten av kvicksilver och bortser från innehållet av skyddande och nyttiga ämnen som selen och fleromättade fettsyror. Den forskning som finns tyder på att nyttan av fettsyrorna överväger upp till en viss nivå av kvicksilver, där gifteffekter börjar överväga.
För selen finns knappast några risk/nytta överväganden men däremot ett stort antal studier där man sett en skyddande effekt av selen, både organiskt bundet (selenometionin) och oorganiskt (selenit) mot alla former av kvicksilver. I fisk finns kvicksilver nästan enbart som metylkvicksilver, men djuren har högst varierande halter av selen.
Man har, på ganska svaga grunder, antagit att vid ett förhållande selen/kvicksilver om 1/1 eller däröver så har fisken tillräckligt av sitt eget motgift för att motverka toxiska effekter. Emellertid är kroppens hantering av selen och kvicksilver i fisk mycket ofullständig och huvudsakligen baserad på djurmodeller. Knappast något är känt om stabiliteten hos de selen-kvicksilverföreningar vi får i oss via fisk när de kommit in i kroppen. Ur löslighetssynpunkt är bindningen mycket stabil men knappast något är känt om stabiliteten när det utsätts för reducerande fria radikaler.
Ett försök att visa metabolismen av metylkvicksilver respektive selen när de tillförs separat men samtidigt till möss har publicerats i Food and Chemical Toxicology och kan liknas vid en situation där bindningen selen-metylkvicksilver efter intag bryts i stor utsträckning.
Metylkvicksilver blandades i djurens dricksvatten och selenet i födan, något som skiljer sig från det sätt man får i sig det via födan men är mer likt en situation där man äter fisk (med okänt kvicksilverinnehåll) och dessutom selen som kosttillskott.
Enbart metylkvicksilver orsakade en nedsatt immunfunktion och ökad bildning av fria radikaler och nedsatta nivåer av antioxidantaktiviteten (glutation, glutation peroxidas, superoxid dismutas) och oxidation av proteiner. Selentillförsel minskade eller helt eliminerade effekterna. Selen minskade halten kvicksilver i olika organ, men till mindre än 25 % och denna reduktion förklarar inte de skyddande effekterna. Troligare är effekten till stor del att tillskriva ett upprätthållande av antioxidantstatus.
För den som vill vara på den säkra sidan är det bättre att intaga fiskolja för att få i sig de nyttiga fettsyrorna än att äta fisk med okänt kvicksilverinnehåll. Olja från algodlingar och som inte belastar fiskbeståndet är under utveckling. Fiskolja av god kvalitet innehåller inte mer än låga spårmängder av kvicksilver. Tvärt emot vad som ofta påstås samlas inte metylkvicksilver i fettvävnad. Orsaken är att huvuddelen av kvicksilvret i kroppen är bundet till svavelgrupper vilka finns i liten utsträckning i fettvävnad.
