För att kunna påvisa allergi mot något genom hudtest krävs att man hittar rätt testsubstans som tas upp genom huden och aktiverar immuncellerna på samma sätt som det ämne som man är misstänkt allergisk mot.
Forskarna vid yrkesdermatologen i Malmö har tidigare hittat en lämpligare guldförening än den tidigare använda och funnit att guldallergi är långt vanligare än vad man tidigare trott. Nu har man, tillsammans med forskare i en rad länder undersökt om man kan hitta en kemisk palladiumförening som är lämplig för att påvisa allergi mot denna metall, mycket vanlig som ingrediens i dentala guldlegeringar.
Undersökningen, som omfattade 8 kliniker i olika europeiska länder, jämförde testresultaten när man använde palladiumklorid respektive natrium-tetrakloropalladat vid hudtest på 1651 patienter som undersöktes för allergi eller eksem. Man jämförde även olika koncentrationer av metall och med testresultat vid användning av nickel som testsmetall.
Korsreaktioner mellan palladium och nickel är väl kända och många patienter reagerar på båda metallerna. Den lämpligaste koncentrationen av tetrakloropalladat var 3% vilket gav minst antal osäkra resultat med också lägsta risk för sensibilisering hos ej tidigare metallkänsliga personer. Några fall av sensibilisering inträffade dock under försöken.
Den nya palladiumföreningen visade dubbelt så hög palladiumallergi, jämfört med palladiumklorid och det fanns ingen skillnad mellan könen, till skillnad mot nickel där allergi är långt vanligare hos kvinnor. Forskarna anser att den sannolika källan till palladiumallergi är dentala guldlegeringar. En annan, mindre vanlig men möjlig källa till palladium är piercing. Man anger att palladiumreaktioner från dentala material sällan ger reaktioner i munnen, men kan ge till exempel astma eller maginflammation. Som jämförelse kan nämnas att Tf-medlemmar som har guldallergi har haft stora svårigheter att få bort tandguldet om det inte funnits reaktioner i munnen.
Av allt använt palladium i världen går 8,1 % till tandvården, 20 ton/år, men användning av legeringar innehållande metallen i tandvården varierar starkt mellan olika länder. I hela gruppen om 1651 personer reagerade i medeltal 18,2 % på palladium. På nickel reagerade 20,7 %. Variationerna var stora, från 10,2 % i Malmö till 30,6 % i Basel där också reaktionerna mot palladium var betydligt vanligare än reaktion mot nickel men där också palladium-innehållande dentallegeringar är mycket frekvent använda.
Forskarna anser att tetrakloropalladat snarast bör ersätta palladiumklorid som testsubstans och att man med användningar av palladiumklorid missar 61 % av palladium-sensibiliserade patienter. Från Tandvårdsskadeförbundets sida skulle vi finna det önskvärt att man letar efter en lämplig testförening för titan där sannolikt reaktionerna är lång vanligare än vad nuvarande test visar.
Allergitestestområdet borde snarast revideras och baseras på nuvarande kunskaper om immunsystemet i hela kroppen. Hudtester torde främst användas för att det är billigt och enkelt men ger föga information om reaktioner i andra delar av kroppen. Personer som behandlats med platinaföreningar mot cancer kan till exempel ha mycket specifika immunreaktioner mot platina bundet till DNA, men inte mot DNA enbart. Det borde gå att göra test där metaller och andra kemikalier binds till ett antal nyckelproteiner från kroppen och man undersöker om immunsystemet reagerar mot dessa kombinationer. Lymfocyttransformationstest som MELISA är en bit på den vägen och utsätter inte patienterna för sensibiliseringsrisk.
