- Dentala material
- Forskning
- Hälsa
Metaller används fortfarande i stor omfattning inom tandvården, bland annat i kronor, broar, implantat och tandställningar. Men miljön i munnen kan påverka metallerna och medföra att små mängder metalljoner frigörs. En vetenskaplig forskningsöversikt beskriver vilka faktorer som kan öka risken för korrosion, allergiska reaktioner och andra besvär – och hur problemen kan förebyggas.
Munhålan är en krävande miljö för olika tandvårdsmaterial. Här utsätts de dagligen för saliv, bakterier, temperaturväxlingar, mat, dryck och mekanisk belastning från tuggning och tandborstning.
För metalliska material innebär detta att deras ytor med tiden kan förändras. I vissa fall kan korrosion uppstå, vilket innebär att materialet påverkas kemiskt och att metalljoner frigörs.
I en omfattande forskningsöversikt, publicerad i tidskriften Materials, har forskare från Italien och Ryssland sammanställt kunskap om möjliga biverkningar från dentala metallegeringar. Forskarna undersökte också vilka faktorer som kan förstärka materialens nedbrytning och hur tandläkare och patienter kan minska riskerna.
Korrosion är en naturlig elektrokemisk process som kan uppstå när metaller kommer i kontakt med sin omgivning. I munnen spelar saliven en viktig roll. Den innehåller vatten, salter och andra ämnen som gör att den kan leda elektrisk ström.
Om två olika metaller finns i munnen kan en elektrisk potentialskillnad uppstå mellan dem. Detta kallas galvanisk korrosion och kan i vissa situationer bidra till att metalljoner frigörs. Fenomenet kan bland annat förekomma när olika metallegeringar används i kronor, broar och implantatkonstruktioner.
Forskarna beskriver exempelvis experiment där galvaniska effekter har observerats mellan amalgam och kobolt-kromlegeringar samt mellan titan och vissa andra dentala metaller.
Även kombinationen av mekaniskt slitage och korrosion har betydelse. Denna process kallas tribokorrosion och är särskilt intressant när det gäller tandimplantat, där olika komponenter kan utsättas för både friktion och kemisk påverkan.
Att galvaniska strömmar eller korrosion förekommer innebär dock inte automatiskt att patienten upplever besvär. De kliniska effekterna beror på flera faktorer, och resultaten från laboratorieförsök kan inte alltid överföras direkt till människor.
När metalljoner frigörs kan de komma i kontakt med munnens slemhinnor och omgivande vävnader. Forskningsöversikten beskriver studier där vissa metalljoner har påverkat celler genom bland annat oxidativ stress, inflammation och förändrad cellfunktion.
De vanligaste lokala besvär som diskuteras är sveda eller brännande känsla i munnen, irritation i slemhinnorna, förändrad smak och olika typer av slemhinneförändringar.
Hos vissa personer kan metaller också orsaka allergiska reaktioner. Metallallergi är ofta en så kallad fördröjd överkänslighetsreaktion, där immunförsvaret reagerar mot metalljoner som binder till kroppens proteiner. Nickel är ett välkänt kontaktallergen, men även andra metaller som används inom tandvården kan vara aktuella vid en allergiutredning.
Ett exempel är lichenoida kontaktreaktioner, som kan uppträda i munslemhinnan nära ett tandvårdsmaterial. Dessa förändringar kan likna sjukdomen oral lichen planus.
Det är emellertid viktigt att komma ihåg att sveda och irritation i munnen också kan ha många andra orsaker, exempelvis muntorrhet, svampinfektioner, näringsbrist, läkemedel eller vissa sjukdomar. Därför behövs en noggrann undersökning innan besvären kopplas till ett tandvårdsmaterial.
Olika metallegeringar har olika förmåga att motstå korrosion. Forskarna beskriver att nickel-kromlegeringar och amalgam i vissa experimentella miljöer uppvisar lägre korrosionsmotstånd än exempelvis kobolt-kromlegeringar och titan.
Titan används ofta i tandimplantat eftersom materialet normalt bildar ett tunt skyddande oxidskikt på ytan. Detta bidrar till dess goda korrosionsbeständighet. Men inte heller titan är helt opåverkat av miljön i munnen. Studier har visat att titanpartiklar och metalljoner kan frigöras från implantat, bland annat vid mekanisk belastning och slitage.
Vad denna frisättning betyder för patienternas hälsa är föremål för fortsatt forskning. Lokala inflammatoriska reaktioner har diskuterats, men det anses svårt att avgöra vilken betydelse metallpartiklar har jämfört med exempelvis bakteriebeläggningar och andra orsaker till inflammation kring implantat.
Forskarna framhåller därför att materialets sammansättning, korrosionsbeständighet och användningsområde behöver vägas in vid behandlingsplaneringen.
Saliv, bakterier och sura drycker påverkar och en intressant del av forskningsöversikten handlar om hur förhållandena i munnen påverkar metallerna. Salivens surhetsgrad, eller pH-värde, kan ha betydelse för korrosionen.
När miljön blir surare kan vissa metalliska material lättare brytas ned. Det kan exempelvis inträffa vid regelbundet intag av sura drycker eller vid sura uppstötningar från magsäcken. Även bakteriebeläggningar spelar en roll. Vissa bakterier producerar syror och andra ämnen som kan påverka metallernas ytor.
God munhygien är därför viktig inte bara för att förebygga karies och tandlossning, utan också för att hålla en så gynnsam miljö som möjligt kring tandvårdsmaterialen.
Forskarna tar även upp att vissa munsköljmedel, slipande tandkrämer och fluoridhaltiga produkter i laboratorieförsök har påverkat korrosionen hos vissa metallegeringar.
Alla patienter reagerar inte likadant på samma material. Forskarna framhåller att även kroppens allmänna hälsotillstånd kan påverka förutsättningarna i munnen. Exempelvis kan vissa sjukdomar och läkemedel förändra salivproduktionen, salivens sammansättning eller slemhinnornas känslighet.
Personer med muntorrhet, diabetes, mag–tarmproblem eller vissa autoimmuna sjukdomar kan därför behöva särskild uppmärksamhet vid behandling med dentala metallegeringar.
Tidigare allergiska reaktioner mot exempelvis smycken är också viktiga att känna till. Sådan information kan hjälpa tandläkaren att avgöra om en allergiutredning behövs innan ett nytt material väljs.
En central slutsats i forskningsöversikten är att det är bättre att förebygga problem än att behöva byta ut redan insatta tandvårdsmaterial. Att avlägsna en krona, bro eller ett implantat kan vara både kostsamt och komplicerat. Därför bör materialvalet göras med omsorg redan från början.
Moderna keramiska material, exempelvis zirkonia, kan vara ett bra alternativ till metallbaserade konstruktioner. Men även sådana material har särskilda egenskaper och begränsningar som behöver bedömas.
För patienter med misstänkt metallallergi kan en riktad allergiutredning vara aktuell. Melisa (Memory Lymphocyte Immunostimulation Assay) är ett optimerat blodtest som mäter typ IV-allergi (fördröjd överkänslighet) mot metaller och andra ämnen via vita blodkroppar (T-lymfocyter). Det är för närvarande det test som visar tydligast resultat för känslighet för metaller.
Forskningsöversikten visar att samspelet mellan dentala metallegeringar och miljön i munnen är komplicerat. Korrosion och frisättning av metalljoner är dock välkända fenomen.
För Tandhälsoförbundet är det angeläget att frågor om materialens biologiska egenskaper fortsätter att uppmärksammas. Patienter med dokumenterade allergier, överkänslighet eller tidigare negativa erfarenheter av tandvårdsmaterial behöver tas på allvar och givetvis ges möjlighet till individuellt anpassad behandling.
Målet måste vara en tandvård där materialen inte bara fungerar tekniskt, utan också är så säkra och väl anpassade som möjligt för den enskilda patienten.
Minimization of Adverse Effects Associated with Dental Alloys – pdf (pmc.ncbi.nlm.nih.gov)
