- Dentala material
- Forskning
- Hälsa
Periapikala tandinflammationer (AP), en nedbrytning av vävnaden runt tandrötterna och tidigare kallat fokalinfektion, sprider bakterier och inflammatoriska ämnen till övriga kroppen.
Orsaken kan vara sprickor i tänderna eller alltför lagade tänder där bakterier, metaller eller andra irriterande ämnen från tandlagningar sprids via pulpan till tandroten och orsakar en ansamling av immunceller som bildar bennedbrytande ämnen, cytokiner.
I en undersökning från Tandläkarhögskolan i Malmö registrerade man med röntgen nedbrytningar vid tandroten, typ av fyllning och kronor och kariesskador och utvärderade vid vilka typer av reparationer det var vanligast att rotskadorna uppträdde.
Från början kallades 1000 slumpvis utvalda personer, men flertalet ville inte deltaga och några hade flyttat, avlidit eller var tandlösa. Till undersökningen kvarstod 440 personer. Medeltalet kvarvarande tänder var 27, varav 14 var olagade, allt färre ju äldre personerna var. Antalet individer med en eller flera tänder med tandrotsinflammation var i medeltal 186 (42 %), varav 108 (24.5 %) i ej rotfyllda tänder. Från början var det 11198 tänder men på grund av karies, rotfyllningar eller att det ej gick att avgöra tillståndet vid rötterna med mera återstod 4471 tänder utan karies eller rotfyllningar. AP var vanligare i tänder med karies, men lika vanligt vare sig tänderna var lagade med amalgam eller komposit, men när det både fanns amalgam och komposit ökade förekomsten av AP.
När däremot tänderna var försedda med kronor av amalgam, keramik, guld eller komposit var inflammationer vanligare. Amalgamkronor var få, men antalet amalgamfyllningar stort. Den vanligaste typen av kronor var laboratorietillverkade, vilket oftast innebär metallbunden keramik eller guldkronor med amalgam under guldet vilket inte syns på röntgen. Peripikal inflammation var vanligast vid närvaro av laboratorietillverkade kronor, och speciellt om de blivit reparerade. Vad de reparerats med framgår inte. Författarna anger att man sannolikt underskattat förekomsten av AP då utvärderingen huvudsakligen baserades på panoramaröntgen, detta för att minska stråldosen.
Tandvårdsskadeförbundet har mycket dålig erfarenhet av amalgamkronor, guld över amalgam och metallbundet porslin. Det senare innebär att en metallegering, med inblandning av lättoxiderade metaller, bränts fast i porslinet. Personer som fått in sådana konstruktioner som ersättning för amalgam har svårt att återhämta sig.
Tyvärr är informationen om vad kronorna verkligen bestod av för ofullständig för att avgöra om det huvudsakligen är metallerna som orsakar inflammationerna vid rotspetsarna. Man kan notera att ett avsevärt antal tänder även hade nedbrytning av benet runt tänderna till mer än en tredjedel av rotlängden, något som metaller kan åstadkomma. Författarna tillskriver den högre förekomsten av AP vid kronor till att sådana tänder varit utsatta för mer bearbetningar innan kronorna satts dit än tänder utan kronor. Metaller diskuteras inte.
