- Hälsa
Många får nya höftleder av metall när de naturliga behöver bytas på grund av förslitning eller ledinflammation. Tyvärr är alla höftleder ännu av metall och avger metalljoner och ?partiklar och komponenter från ledytans beläggning och fastsättningscement.
Partiklarna och joniserade metaller orsakar ännu mer inflammation och förr eller senare måste implantatet revideras. Man beräknar att en av åtta måste bytas inom tio år, men frekvensen stiger starkt under följande år.
Implantaten består antingen av en krom-kobolt legering, rostfritt stål eller titan och alla typerna höjer nivån av metaller i blodet, men långt högre i implantatens omgivning och i närliggande lymfknutor. Det avgivna materialet består antingen av joniserade, giftiga metaller eller av små partiklar av metall, metalloxider, plastpartiklar från ledytans beklädnad eller olösliga partiklar av zirkoniumdioxid som används som röntgenkontrast i cementerade proteser.
I en studie från Norge undersöktes på 30 patienter vävnaderna omkring implantat som behövde revideras, blodhalter av metall (titan och zirkonium), typ av vävnadsreaktion och olika immunceller och deras innehåll av partiklar, alla med titanimplantat som lossnat av olika anledningar. De vanligaste orsakerna till byte var nedbrytning av benvävnad, osteolys, och näst vanligast förslitning av ledkulans beläggning av polyetylenplast.
Inflammationerna kallas aseptiskt lossnande då de inte orsakas av bakterier utan av korrosion, förslitning och immuncellernas reaktion mot det främmande materialet. Ledinflammationer orsakade av bakterier förekommer givetvis också och speciellt har man sett att munbakterier från parodontit har en tendens att ansamlas på implantat, men sådana patienter fanns inte med i denna studie.
Efter vävnadsanalys och identifiering av olika immunceller mättes i andra prover mängden av partiklar och joner efter att man löst upp den biologiska vävnaden. Medelåldern för de 15 patienter som hade cementerade proteser var 71 år vid utbytet och tiden de haft implantatet före revision var 6,5 år. I den andra gruppen utan cement var åldern 65 år och tiden till revision 15,7 år, ett betydligt bättre resultat.
Runt implantaten återfanns histocyter, neutrofiler, lymfocyter och makrofager (?ätarceller?). Histocyter är en typ av makrofager som är stationära och inte vandrar runt i kroppen. Stora partiklar togs upp av hopsmälta, flerkärniga makrofager, ?jätteceller?. Celldöd var vanligast runt de cementerade implantaten. I immuncellerna återfanns stora mängder partiklar. Vid ocementerade implantat bestod de vanligaste partiklarna av titan. Runt cementerade implantat bestod en stor del av partiklarna i cellerna av rundade zirkoniumdioxidkorn i den form som fanns i cementet från början. Zirkoniumdioxid är olösligt. Titanpartiklarna hade en mer oregelbunden form. Plastpartiklar av polyetylen utgjorde endast en mindre del av totala antalet partiklar.
Halten titanjoner i blodet varierade mellan 10 och 21 mikrogram/l, men i fall med hög förslitning av ledytor kunde den uppgå till 100 mikrogram/l. Zirkoniumnivån låg mellan 0,37 och 1,8 mikrogram/l. I vävnaderna runt implantaten låg metallhalterna 10-100 gånger högre än i blodet. Det är inte bättre med andra metaller än titan och speciellt vid konstruktioner där metall ledar mot metal har man uppmätt extrema halter av krom, kobolt, nickel och molybden i blodet, nivåer som kan ligga över dem man uppmäter och tillåter i metallindustrier.
I andra studier har man mätt nivåerna av aggressiva signaler, cytokiner, som immuncellerna avger. Cellerna avger även fria radikaler och väteperoxid, ämnen som orsakar celldöd och uppluckring av benvävnaden och så småningom orsakar att proteserna lossnar. Brist på antioxidanter påskyndar processen.
