Tandläkarna har länge förespråkat fluor som kariesförebyggande medel. Fluor är emellertid giftigt i låga koncentrationer.
På många håll i världen har man frångått vattenfluoridering, utan att det nämnvärt påverkat kariesfrekvensen. Arvid Carlsson, sedermera Nobelpristagare i medicin, lyckades stoppa införandet av fluoridering i Sverige och ådrog sig tandläkarnas vrede och hånfullheter.Vid den tiden (1977) ansåg Socialstyrelsen att 1-2,1 mg/l (ppm) var en optimal koncentration i dricksvattnet. Sedan dess har det kommit många studier om gifteffekter av fluor.
I en ny studie undersöktes effekten av låga halter fluorid, mycket lägre än vad tandvården förespråkar, på bildandet av fria radikaler och på celldöd hos vita blodkroppar, lymfocyter från friska människor
Fluor finns i blodet i varierande koncentrationer. Ett medeltal om 1 mikrogram/ml (ppm) har rapporterats och därför valdes i försöken 0,1, 0,5, 1, 5 och 10 ppm, och med kontroll utan tillsats av natriumfluorid. Bildningen av fria radikaler inuti cellerna, brott på DNA-kedjan, mitokondriefunktion och programmerad celldöd, apoptos, uppmättes vid de olika koncentrationerna av fluorid.
Fluoriden inducerade inte brott på DNA-strängarna men ökade signifikant bildningen av fria radikaler efter odling i 24 timmar vid 0.5 ppm och vid 0,1 ppm enligt en annan mätmetod. Celldöd uppträdde redan vid 0,1 ppm fluorid och forskarna anser att orsaken är bildning av fria radikaler och skador på DNA som dock inte ledde till brott på kedjorna.
Fluor har en smal säkerhetsmarginal och från tandläkarnas observationspunkt ser man fluoros av tänderna som tecken på att tillförseln varit för hög. Andra toxiska effekter beaktas knappast eller avvisas från tandvårdens sida.
Till artikeln#.VFt9oFe98_w