- Miljö
Själva utseendet på tänderna hos däggdjur är ofta goda indikationer på djurets diet och levnadssätt. Tändernas antal varierar och de används till att fånga byten och/eller för att sönderdela födan. Ibland har de även en försvarsfunktion.
De flesta av världens däggdjur har två uppsättningar tänder, det vill säga mjölktänder och permanenta tänder. I den ursprungliga tanduppsättningen består mjölktänderna av framtänder, hörntänder och främre kindtänder. De permanenta tänderna består av framtänder, hörntänder, främre kindtänder och bakre kindtänder.
En del djur har väldigt långa och spektakulära tänder. Till tänder räknas även betar. Här nedan följer fem exempel på nu levande djurarter med de längsta tänderna.
Hjortsvinen är de enda däggdjuren hos vilka en tand reguljärt bryter genom huden. Trots detta uppstår inga infektioner. Man genomför för närvarande medicinska undersökningar hur detta är möjligt. Hjortsvinets snodda hörntänder är sannolikt både en statussymbol och ett vapen som kan utnyttjas i strider med andra djur. Hjortsvinets tänder slutar inte växa. De kan bli så pass långa att de fortsätter borra sig in i hjortsvinets kranium. Längden brukar vara 40-45 centimeter.
Flodhästar har mellan 40 till 44 tänder. Hanarnas nedre hörntänder blir ibland 50-60 cm långa. Flodhästens hörntänder används som vapen, antingen mot artfränder eller mot andra djur som den vill skrämma. Framtänderna används för att gräva. De har inträffat att människor har blivit ihjälbitna av flodhästar.
Karaktäristiskt för en valross är dess två stora betar i vardera hörnet av munnen. Betarna kan bli upp till en meter långa och de består av så kallad valrosselfenben. De används främst av hanarna när de kämpar om att ta makten över flocken. Valrossen använder emellertid också tänderna då den släpar sig upp ur vattnet på isflak. Hos vuxna individer saknar betarna tandemalj. Vuxna djur har inga nedre framtänder.
Den afrikanska elefanten har betar som kan bli upp till två meter långa. Elefantens betar har en del praktiska funktioner. De kan exempelvis användas för att gräva, lyfta saker och samla mat, men de skyddar också snabeln, vilken är viktig för elefanten då den äter och dricker. Elefanter har även fyra stora kindtänder. Dessa tänder ersätts sex gånger under elefantens livslängd genom att den nya tanden växer ut från bakre delen av käken och skjuter fram den nedslitna tanden, som sedan tappas bit för bit. När den sista uppsättningen tänder har slitits ut, svälter elefanten dessvärre ihjäl.
Narvalen har de mest extrema av tänder. Arten har två framtänder av vilka den högra blir upp till 30 centimeter lång och sitter i munnen. Den vänstra växer sig betydligt längre och sticker ut genom överläppen. Den sägs vara täckt av nerver och skall bland annat kunna registrera förändringar av vattnets salthalt. Narvalens vänstra framtand väger 8-10 kg och de två längsta tänderna som uppmätts var 267 respektive 274 cm. Ibland förekommer två huggtänder hos hanar och det är mycket sällan som honor har någon huggtand.
Det finns även djur utan tänder. Näbbdjuret, ett primitivt däggdjur som lever i Australien och på Tasmanien, har anlag för mjölktänder som foster. Dock bryter tänderna aldrig fram. Det vuxna djuret är helt tandlöst.
Pungdjuren är också speciella när man talar om tänderna. Dessa djur börjar utveckla mjölktänder som foster, men utvecklingen avstannar tidigt. Endast den bakersta mjölktanden tränger fram som en liten pigg. De permanenta tänderna kommer sedan upp direkt utan föregångare.
