- Forskning
- Hälsa
Blod, saliv, vävnad och andra biologiska prov kan sparas i biobanker under lång tid. Men varför sparas proven, vad får de användas till och vilka rättigheter har du som patient?
Biobanker är en viktig del av dagens hälso- och sjukvård. Genom att spara biologiska prov kan vården jämföra gamla och nya prov, ställa säkrare diagnoser och följa upp behandlingar. Sparade prov är också värdefulla för forskning, utbildning och utveckling av framtidens vård.
Men eftersom ett biobanksprov kan kopplas till en viss person är integriteten viktig. Därför finns särskilda regler för hur proven får samlas in, sparas och användas.
En biobank är en samling identifierbara biologiska prov från människor eller foster som sparas och används enligt gällande lagstiftning. Det kan exempelvis handla om blod, urin, saliv, celler eller vävnad. För att räknas som ett biobanksprov ska provet vara identifierbart och sparas längre än nio månader efter provtagningen.
I Sverige finns mer än 150 miljoner sparade prov. Omkring 90 procent finns inom regionerna, men det finns också biobanker vid universitet, privata verksamheter och vissa statliga myndigheter. De flesta sparade proven – omkring 95 procent – har samlats in inom vården för att kunna användas i vård och behandling.
Det finns flera skäl till att ett prov kan behöva sparas. Ett nytt prov kan exempelvis jämföras med ett tidigare prov för att läkaren ska kunna ställa en säkrare diagnos eller bedöma hur en sjukdom har utvecklats.
Det kan vara särskilt betydelsefullt vid exempelvis tumörsjukdomar och infektioner. Ett sparat prov kan också göra det möjligt att i efterhand kontrollera om ett tidigare analysresultat eller en diagnos varit korrekt.
Biobanksprov kan dessutom användas för att utveckla och kvalitetssäkra vårdens metoder, utbilda vårdpersonal och bedriva forskning. Forskning på biobanksprov kan bidra till ökad kunskap om sjukdomar och till utvecklingen av nya behandlingar och förebyggande åtgärder.
Den nuvarande biobankslagen (2023:38) började gälla den 1 juli 2023 och ersatte den tidigare lagen från 2003. Lagen reglerar hur humanbiologiskt material får samlas in, bevaras och användas. Ett viktigt syfte är att skydda provgivarens integritet och självbestämmande, samtidigt som biologiska prov ska kunna användas på ett säkert sätt inom vård och forskning.
Biobanksprov får bland annat användas för:
- vård och behandling
- utbildning
- kvalitetssäkring och utvecklingsarbete
- forskning
- kliniska prövningar och vissa prestandastudier
- utredning av patientskador
- i särskilda fall identifiering av avlidna
- vissa insatser för att förebygga smittspridning.
Prov får däremot inte lämnas ut eller överlåtas i vinstsyfte.
Som patient ska du få information om att ett prov kan komma att sparas i en biobank. Informationen ska bland annat omfatta varför provet samlas in, vilket ändamål provsamlingen har och vad provet får användas till.
Du ska också informeras om att du har rätt att begränsa hur ett sparat prov får användas. Om du vill begränsa användningen av ett prov kan du begära att det inte används för vissa ändamål. Om din begäran gäller all användning ska provet enligt biobankslagen förstöras. Det är viktigt att känna till att ett förstört prov inte kan återskapas.
När ett prov ska användas för forskning krävs dessutom en godkänd etikprövning och, beroende på vilken typ av forskning det handlar om, ibland även tillstånd från Läkemedelsverket.
Biobankslagen omfattar inte bara prover från den traditionella hälso- och sjukvården. Den omfattar även prov som tas inom tandvården.
Tandvården kan exempelvis hantera biologiskt material som blod, saliv, celler och vävnadsprover. Om ett identifierbart prov ska bevaras längre än nio månader kan det omfattas av biobankslagens regler.
Det innebär att samma grundläggande princip gäller även här: patienten ska få information om att provet kan komma att sparas och hur det får användas. För den enskilde patienten är det därför värdefullt att känna till att reglerna om integritet, information och möjligheten att begränsa användningen även kan vara aktuella inom tandvården.
Biobanker har ibland beskrivits som en slags medicinsk tidsmaskin. Ett prov som sparats för flera år sedan kan ge möjlighet att gå tillbaka och jämföra hur kroppen såg ut vid en tidigare tidpunkt.
Samtidigt är det viktigt att den medicinska nyttan vägs mot den personliga integriteten. Biobankslagen är därför utformad för att göra det möjligt att bevara och använda värdefulla biologiska prov, samtidigt som provgivarens rättigheter skyddas. För patienten handlar det ytterst om att kunna få en så säker och god vård som möjligt – både idag och i framtiden.
Fakta - Dina rättigheter som provgivare:
- Du har rätt att få information om att ett prov kan sparas i en biobank och vad det får användas till.
- Du kan begränsa användningen av ett sparat prov.
- Du kan begära att provet förstörs om du inte längre vill att det ska användas. Ett förstört prov kan inte återskapas.
- Forskning kräver särskild prövning. Forskning på biobanksprov ska godkännas enligt reglerna för etikprövning och ibland även av Läkemedelsverket.
- Proven ska skyddas. Biobanksprov ska kodas, förvaras säkert och vara spårbara så att de kan hittas om provgivaren vill begränsa användningen eller få dem förstörda.
- Tandvården omfattas också. Biologiska prov som sparas inom tandvården kan omfattas av biobankslagen.
