När skall vi få en vård som tar hänsyn till människan och inte enbart handlar om profit? Ger lagen om offentlig upphandling rätt signaler? Är billigast alltid bäst? Är det viktigare att täppa till en glugg i tandraden med någon metallkonstruktion, än att patienten skall slippa metallsmak och andra problem, som följer på den ohämmade användningen av olika metall material. Mycket av det som tandvården använder anses som bra lösningar.

Amalgamet försvaras fortfarande av vissa tandläkare trots sin bevisade giftighet genom kvicksilverläckaget. TF:s erfarenhet är att metaller, som sätts in i tänder, höfter, knän osv inte hör hemma där, lika lite som vissa bröstimplantat. Kontrollen och kunskapen är noll. Det har visat sig att de nya höftlederna i titan, enligt Läkemedelsverkets expert godkänts för snabbt. Detta är bara ett exempel. Inköpen sker enligt LOU och då tas ingen hänsyn till hur produkterna tillverkats eller vilka biverkningar de kan ge. Exemplen är många. Att operera bort dessa är inte enkelt och ersättningsmaterial kanske inte finns. En ögonläkare berättar, att hans anbud på starroperationer förkastats, därför att ett företag hade lämnat ett omöjligt och oseriöst anbud. Regionen har upphandlat en vårdgivare, som använder billiga linser importerade från Indien och inte har läkare med språkkunskaper. De linser som används idag kostar 400 kronor och håller då god kvalitet. De indiska en hundralapp! Vad händer om det visar sig att de billigare produkterna ger upphov till blindhet i stället för bättre syn? Vem betalar för alla de fadäser som sker i samband med felaktiga och farliga inköp i vården? Vaccinskadorna med narkolepsi och andra biverkningar, fick skattebetalarna stå för genom ett finurligt avtal. Billigare vård, men det känns, som om vi får den vård vi förtjänar, när allt skall läggas på anbud, där några skrupelfria tjänar storkovan och patienten är förloraren. Tyvärr är nog Carema bara toppen på isberget. Margaretha Molius Förbundsordförande i Tandvårdsskadeförbundet