De hedervärda entusiasterna. Det var år 1978, som några entusiaster, med Sixten och Anna-Lisa Särnholm i spetsen, startade det som blev Tandvårdsskadeförbundet. Då kunde väl ingen av dem ana, att kampen om amalgamet inte skulle vara över år 2004!

Heder åt alla dem, som redan då insåg att denna fråga var livsviktig både för människor och miljö. Då den första riksdagsmotionen behandlades 1980 lovade Socialstyrelsen, att man skulle genomföra ett åtgärdsprogram för patienterna. Riksdagsledamöterna påpekade i ett särskilt yttrande från utskottet, att patienterna inte fick misstänkliggöras. Hur har uppdraget genomförts?

De ohederliga

Skammens rodnad borde återfinnas hos många av ”die alte Kameraden” i tandläkarkåren, som från allra första början hade sitt ställningstagande klart. ”Sprid rykten och osanningar om patienternas psykiska hälsa, påstå att de lider av vanföreställningar eller toxikofobi!” ’

Dessa tandläkare såg till att hela sjukvårdsapparaten involverades i att förneka riskerna med dentala material. De gav på olika sätt uppdrag och bidrag åt ”forskare”, som frikände amalgamet, gav föreläsningar som förlöjligade patienterna och deras organisation och anordnade seminarier, till exempel Medicinska Forskningsrådets seminarium 1992.

Seminariet inleddes av professor Löe som förklarade, att detta seminarium anordnades ”för att ge tandläkarna argument och att lugna allmänheten”.

Var finns yttrandefriheten?

Signalerna har under åren varit många och blivit effektiva, då motståndare till amalgam och andra okontrollerade tandvårdsmaterial alltid ifrågasatts och motarbetats. Öppen och fri debatt har inte existerat. Socialstyrelsen agerande mot Mats Hanson har redovisats i tidigare Tf-blad. Vid ett stort antal tillfällen, då media tagit upp tandvårdsproblematiken, har man vänt sig till tandvårdsansvariga på Socialstyrelsen, som alltid har avfärdat kritiken.

Fortfarande idag förekommer en märklig tystnad från dem, som borde driva frågan om yttrande och tryckfrihet. Det senaste är att en professor i yrkesmedicin i Lund beordrat sjukhusbiblioteket att ta bort Tf-material. Han är inte den ende. Vi har under åren utsatts för den här typen av censur på många håll och på olika sätt, inte alltid så uppenbara som vid detta tillfälle, och sällan kopplat till en namngiven person. Man har arbetat mer i skymundan, precis som lobbyister och andra alltid har gjort.

Allvarlig underlåtenhet

När jag fann ett häfte från Riksföreningen mot cancer utgivet 1966 och läste innehållet och såg bilderna, blev jag förskräckt över hur totalt ointresserad vården tycks vara av att se eller förstå orsakssamband.

Vid många av bilderna på cancerös vävnad i munhålan syns dentala konstruktioner, som borde få varje tänkande person att inse deras olämplighet. Guld och amalgam i direkt anslutning till olika cancerformer. Lichenoida slemhinneförändringar, där man vet att dessa är precancerösa, invid amalgamfyllningar osv, sida efter sida.

Jag ställde frågan till en av våra sakkunniga: Är man i vården så omisstänksam när man inte förstår sambanden? Svaret blev, nej, de vill bara inte erkänna vad de ser. Framför sig ser man de tre små aporna, som inte vill se, inte vill höra, inte vill förstå något.

För några år sedan redovisade forskarna, att fria radikaler ger upphov till cancer, men vetskapen om att kvicksilver är en av de metaller, som dramatiskt ökar bildningen av fria radikaler drar man inte några slutsatser av.

Miljöpåverkan välkänd

I Naturvårdsverkets rapport 1072 från 1978 av Gudrun Ekroth beskrivs, hur fisk anrikar kvicksilver från amalgam. I ett akvarium med laxyngel lade man granulerat amalgam, ett halvt gram amalgam per liter vatten. Efter 28 dygn hade kvicksilverhalten i fiskens lever ökat med ända upp till 60 gånger den ursprungliga. Resultaten visade också, att kvicksilvret senare fördelades ut i fiskens muskelvävnad. Skillnaden mellan människor och fisk är kanske inte så stor.

Naturvårdsverket avstod i rapporten att ställa sig bakom författaren, och lät henne ensam vara ansvarig för innehållet. Därför har rapporten ej kunnat användas i kampen mot ett amalgamförbud. I stället har alla patienter med höga kvicksilvervärden i hår, blod och urin alltid beskyllts för, att äta för mycket fisk.

Fortfarande avråder man gravida för en hög fiskkonsumtion! Men man berättar inte varifrån kvicksilvret kommer. Återigen halvsanningar och rena lögner, som man har försett allmänheten och politiska beslutsfattare med.

Falska profeter lär ut felaktiga teorier

Den ständiga och massiva desinformationen angående patienternas psykiska hälsa har också getts ett samlat stöd av forskarvärlden under alla dessa år.

I ett examensarbete vid institutionen för tillämpad psykologi vid Lunds universitet från 1983 har författarna Ingrid Andersson och Christine Lavillat beskrivit problematiken i ”Oral galvanism” ett psykosomatiskt syndrom. Där kan man sida upp och ner läsa en mängd Freudianskt bludder, som utger sig att ge vetenskapligt stöd för teorin att de amalgamsjuka somatiserar.

Som värdefulla medhjälpare till de psykologstuderandes kunskaper återfinns professor P O Glantz och odont.dr. Krister Nilner!

Detta är bara en i raden av vilseledande artiklar och examensarbeten som bland annat Läkartidningen har varit synnerligen intresserad att publicera under åren. Däremot har artiklar om riskerna för att olika sjukdomstillstånd skulle kunna ha sin bakgrund i biverkningar från olika tandlagningsmaterial sorgligt nog nästan alltid refuserats.

Läkare, som följt trenden att misskreditera amalgamsjuka, elöverkänsliga och patienter med kroniskt trötthets syndrom, har fått stort utrymme och särskilda utmärkelser för sina mörksens gärningar!

Samtida forskning

Samma år, 1983, gav forskare vid Gustav Werners Institut, Universitetet i Uppsala, ut en rapport angående metallsyndromet. Författarna, Sten-Olof Grönquist, Britt Ahlrot- Westerlund, Ulf Lindh, Björn Carlmark, Henning Theorell, Erland

Johansson och Kicks de Vahl, hade redan då definierat problemet och kunde ge en utomordentlig beskrivning av utrednings- och behandlingsgången för tandvårdssjuka patienter.

Om denna information fått spridning på samma sätt som somatiseringsteorin, skulle många liv ha kunnat räddas eller blivit drägligare, samtidigt som samhällets kostnader avsevärt kunnat minskas redan då.

Verkställighet av beslut

När de första s.k. hänvisningstandläkarna utbildades i januari 1985, återfanns som föreläsare enbart amalgamförespråkare och andra, som förnekade problematiken. Bland annat fick kursdeltagarna lära sig att patienterna skulle remitteras till psykolog, för att man skulle ta ur dem vanföreställningarna om att man kunde bli sjuk av amalgam.

Under alla år har budskapet varit, att frågan uppstått genom att till exempel veckotidningar har beskrivit problematiken. Många patienter har berättat för oss hur de förlöjligats av sina tandläkare och fått frågan: ”Tror du att du har blivit sjuk på samma sätt som Gunnar Wiklund?”.

Mönstret är tydligt

När vi i Tf under alla dessa år har följt amalgamdebatten och forskningen på området, har vi kunnat se ett alldeles bestämt mönster. Det finns en liten kärna av tandläkare och yrkesmedicinare, som febrilt under åren har framställt riskerna med amalgam som obefintliga eller försumbara. Man har också sagt oss, att om några verkligen är sjuka av amalgam, så är det bara ett litet fåtal, etc.

Så vitt vi har förstått den svenska lagstiftningen, så har antalet sjuka i en viss sjukdom ingen betydelse för, om de ska få hjälp eller inte. Alla ska ha rätt till vård på lika villkor. Riksdagen har vid flera tillfällen från 1987 och framåt beslutat om förenklingar och förbättringar för de tandvårdssjuka, men besluten har sällan nått patienterna.

Medveten strategi

I samtliga utredningar som Socialstyrelsen har genomfört har man inte velat ta tillvara vare sig vetenskapliga fakta eller patienternas erfarenheter. De anvisningar som Socialstyrelsen gett ut har kunnat användas mot patienterna, tvärtemot vad riksdagen har beslutat.

Först i Dentalmaterialutredningen, SOU 2003:53, fick även patienternas beskrivning av sin situation ett utrymme. Där framgår tydligt hur man från amalgamförespråkarnas sida genom olika åtgärder har kunnat kringgå riksdagsbesluten. Utredningen visar, att de tandvårdssjukas problem i vården genomgående givits psykosomatiska förklaringar. Detta kan inte vara en tillfällighet, utan snarare en högst medveten strategi för att inte omfattningen av skadorna skulle bli för uppenbara.

Tandläkarna har själva myntat begreppet ”heavy metal generation” om 40-talisterna, som nu toppar ohälsostatistiken. Denna medvetna satsning på att misstänkliggöra patienterna har lett till att dessa blivit felbehandlade, misshandlade och förklarade som paria i vården, trots att de har haft all anledning och rätt att få den hjälp, som enligt lagen tillkommer alla medborgare.

Ekonomiska aspekter

Det ständigt återkommande argumentet för att inte stoppa till exempel amalgamanvändningen har varit att det skulle bli så dyrt.

I Tandläkartidningen 9/79 finns det på första sidan en skämtsam bild av hur patienten fru Svensson ska jordas med en metalltråd mellan fyllningarna och ner till skorna! Man beskrev då problemen som galvaniska strömmar, s.k. oral galvanism.

Skämt åsido, så finns där artiklar av Maud Bergman, Björn Hedegård och Rune Söremark, som ger sken av att man tar riskerna på allvar, men detta är en chimär, slutsatsen i ledaren är som vanligt den ständigt återkommande ekonomiska aspekten. Inte i något fall, varken då eller senare, har man från tandläkarförbundet eller från läkarnas sida gjort en seriös uppskattning av kostnaderna för kvicksilvrets och andra olämpliga tandvårdsmaterials effekter i form av ohälsa, sjukskrivningar och skattebortfall.

Dyrt för kommunerna

Saneringskostnader för alla de reningsverk, som nu måste ta hand om det oerhört giftiga rötslammet från alla amalgambärare, har man aldrig reflekterat över, då man trots alla rapporter inbillat sig att amalgamet är stabilt. Inte heller tar man hänsyn till krematoriekostnader eller rening av begravningsplatsernas avloppsvatten. Att dessa kostnader måste betalas av skattebetalarna har inte gått upp för amalgamförespråkarna.

Genom att Naturvårdsverket redan 1978 visste att amalgamrester i avlopp var ett stort problem och sopade detta under mattan, har också denna myndighet ett tungt ansvar för vår försämrade miljö vilande på sina axlar.

Samarbete behövs

Det är hög tid nu att alla de organisationer och myndigheter som säger sig arbeta för en god miljö och ett giftfritt Sverige, ställer sig bakom Kemikalieinspektionens krav på ett totalt förbud för kvicksilver och då också all användning av tandamalgam.

Inga undantag ska ges för dem, som behandlas inom sjukhustandvården. Ingen medicinsk uppföljning sker eller har skett när det gäller dessa patienter. (Mer om detta på annan plats i Tf-bladet).

Förutsättningarna finns för ett totalt förbud, om viljan finns hos regeringen! Tandläkarna har allt för länge lyckats manipulera besluten, det kan inte ligga i samhällets intresse att en allt mindre grupp i en yrkeskår tillåts fortsätta med denna miljö- och hälsoförstörande verksamhet.